har ni hört den förut? ni har hört den förut.

Jahapp, det var det det. Nu har jag och min stora jävla käft gjort så att jag aldrig mer kommer få träffa micke iaf. Grattis jen, du är verkligen fantastisk!
Har den senaste tiden känt det som att han varit på väg bort igen och ikväll råkade jag nämna nånting om det på ett väldigt klumpigt sätt, och nu lär han börja tänka en massa och ångra sig. Igen. För jag känner ju honom och vet precis hur han fungerar. Samtidigt var det oundvikligt att jag förr eller senare skulle säga nåt dumt. För satan vad jag älskar den där karljäveln, och satan vad ont det gör att veta att han aldrig kommer känna likadant. Och trots att jag vet att jag kan (över)leva utan honom så får blotta tanken på det mig att vilja hoppa i havet. Jag vill inte behöva orka gå igenom allt det där igen. Det tog mig ju nästan ett år att bli människa igen förra gången, och nu... Nu är ju allt så mycket värre. Jag är så mycket trasigare. Men som vanligt kan jag inte ångra nånting. Jag kan inte ångra att vi tog upp kontakten igen. Jag kan inte ångra att jag inte kunde släppa taget när jag hade chansen. Jag kan inte ångra, för han är en del av mig. Jag kan inte ångra, för han är så väldigt mycket mer glädje än sorg.

Nehej, jag ska väl ta mina rödgråtna ögon och krypa ner under täcket. Bara fyra skoldagar kvar på terminen, sen slipper jag tvinga mig i säng tidigt i nästan fyra månader... Fast fan vet hur jag ska klara av sommaren utan att bli galen när jag inte har nåt att distrahera mig med.

borde kanske döpa om bloggen till "mest bara om micke"?

Nu pratar vi plötsligt varje dag igen istället för varannan eller var tredje och för en knapp timme sedan tog samtalet en väldigt oväntad vändning och alldeles för en liten stund sen så sa han nåt så fint och...underbart om hur saker och ting skulle vara om han fick bestämma att mitt huvud snurrar. Problemet är ju bara att han inte får bestämma och att verkligheten aldrig kommer se ut så. Det är för mycket som är fel som aldrig kan bli rätt. Och det lustiga, som ju egentligen inte alls är lustigt utan bara sorgligt, är ju att allt han ser som ett hinder för...nåt annat, är det som gör att det skulle kunna fungera för mig. Fast det sa jag inte till honom. Av väldigt många olika anledningar, men kanske mest för att inte försöka övertyga honom om att det kanske kan gå ändå. Vilket ju låter hemskt tokigt egentligen, med tanke på att jag fortfarande ser honom som mitt livs stora kärlek. Eller så är det glasklart. För det ska inte behöva var så här svårt. Inte när man är så trasig som jag är. Det går bara inte då.

Så, ja. Det är nog bäst så här. För nu. Kanske har vi bättre tajming i nästa liv?

förvirring - det nya svarta

...jag undrar om han förstår vad han gör med mig när han säger att han har "syndiga tankar"? Hur han får hjärtat att missa ett slag och huvudet att bli alldeles dimmigt. Av förvirring. Hopp. Vetskap om att det inte betyder någonting. Att det inte gör någon skillnad. Att även om han skulle vilja något så kommer han aldrig lyckas komma över den där lilla petitessen om hur han gjort mig så illa. Betett sig så dumt. Trots att jag har förlåtit. Trots att jag glömt. För ja, den där meningen som innehöll orden syndiga tankar innehöll även orden hemska minnen. När jag säger att han, om han har svårt att somna, kan räkna flinande jennys och somna i ren förskräckelse. Ja, då kommer den. Meningen. Och jag vet inte vad jag ska göra med den vetskapen. Att han kanske eventuellt tänker på sånt. Och mig. Samtidigt. Jösses, liksom. *Woosch*

Försöker hitta en låt som illustrerar vad jag känner men utan framgång. Har långa listor på spotify men ingen passar. Hittar Eric Clapton's "Wonderful Tonight" och minns kvällen han gjorde slut. Hur han ändrade all info på lunarstorm och ersatte med låttitlar. Men den får mig inte att gråta inatt och jag vet inte vad det betyder. Och kanske får det mig att gråta. Att inte veta.

Jag vet inte vad jag känner. Ibland allt, ibland inget.

Jag vet inte vad jag vill. Ibland allt, ibland inget.

Det är verkligen som att vi aldrig inte pratat med varandra.

"jag tycker det är väldigt konstigt att vi har kontakt igen"

Sådärja, första konversationen avklarad och det känns...bra? Eller kanske mer konstigt. Samtidigt som det känns precis som det alltid gjort. Bra. Enkelt. Bekant. Dock så började det inte särskilt bra. Farhågan om att det inte skulle bli så mycket mer än ett kort samtal och sen inget mer såg ut att vara farligt nära att besannas, då han egentligen bara ville förklara varför han betett sig som han gjort ännu en gång. Jag vet inte, men jag tror att han var rätt övertygad om att jag inte skulle vilja ha mer kontakt med honom. För han lämnar det upp till mig om vi kommer ha mer kontakt. Har människan blivit komplett galen? Han skulle bara veta vilket monster han (nästan) släppt lös.
Hursom, efter en darrig inledning föll vi snabbt in i gamla mönster och käftades som om vi aldrig gjort annat. Och som vanligt gick hälften av det över huvudet på mig, men jag verkar ha klarat mig hyfsat bra iaf.

Nu ska jag bara lyckas klura ut hur ofta - eller sällan - jag kan prata med honom utan att verka alltför på. Eller av för den delen. Och utan att göra mig själv illa. Usch, jag gillar verkligen inte det här. Nog för att det är vidrigt att vara i motsatt sits, men jag är verkligen inte skapt för att ha all "makt". Brr.

på väg åt rätt håll?

Två dagar senare och jag har fortfarande lyckats hålla mig ifrån att skicka iväg nåt meddelande till micke. Uppenbarligen har jag lite självbevarelsedrift kvar. Att han dessutom försvinner relativt tidigt från msn på kvällarna skadar ju inte. Jag vet inte, men det tar emot att börja prata med honom. Kanske har jag äntligen börjat växa upp en smula. Det vore ju i så fall inte en dag för tidigt...
Jag vill bara inte tillbaka till det som var, blottan tanken får mig att vilja skrika. Det räckte med dom där tre åren med honom, för att inte tala om dom där månaderna jag slösade bort på Andrew i somras/höstas. Ja, jösses...

bittersött, som alltid.

Ja... Hur börjar man? Det är så länge sen sist att jag verkligen inte kommer ihåg hur man gör när man bloggar. Tror väl inte att det finns nån därute som läser längre heller, men det spelar kanske mindre roll än vanligt just nu. Jag behöver bara få ur mig lite av allt kaos inombords för tillfället och kan inte komma på nåt bättre sätt att göra det på. Fast nu när jag väl börjat skriva så känns det som att det inte kommer bli så mycket av det hela. Och, kanske framför allt, att jag egentligen borde börja om på en ny blogg. Samtidigt är det här det enda rätta stället just nu då det som fått mig ur balans är detsamma som alltid fått mig ur balans, nämligen Micke.

Vi har haft tämligen sporadisk kontakt de senaste 16 månaderna, vilket i princip betyder att jag skickat sms vid jul/nyår, påsk och på hans födelsedag. Så även denna jul, men i år glömde jag att även passa på att önska gott nytt år. Funderade en stund på att skicka ytterligare ett sms innehållandes det, bara för att få det gjort, men den där delen inom mig som aldrig riktigt slutat hoppas fick mig att avstå för att ge honom chansen att vara den som tog kontakt först. Och döm om min förvåning när jag kikade på mobilen på nyårsaftons kväll och såg att jag hade fått ett sms från honom. Det skickades ett par sms fram och tillbaka - något som var ännu mer förvånande - och det var väl nånstans där som det slog slint i skallen på mig igen. För jag försökte vara lite lustig och sa att ja, då hörs vi väl till påsk igen, höhö. Varpå han svarade att, eftersom hans valt att avlägga ett visst nyårslöfte, så kanske han till och med skulle höra av sig redan till trettondagen, host, host. Ungefär här råkade jag avslöja just hur trevligt jag skulle tycka att det vore om han verkligen gjorde det, och antog att han därför inte skulle göra det. För jag antar att det sista han vill ha är en liten jen jagandes efter sig ännu en gång. Så döm om min förvåning igen när det tidigare ikväll mycket riktigt plingade till i telefonen. Och plingade, och plingade, och plingade. Och jag, som hela sommaren och hösten lyckats inbilla mig att jag är så över honom jag bara kan bli, har nu ramlat dit fullständigt igen. Vad jag än gör så lyckas han alltid nästla sig in i mina tankar och ta över och jag tycker inte om det alls. För det spelar ju ingen roll att han lite halvt om halvt har tagit upp kontakten igen, för det betyder inte att han har ändrat sig angående de, i mitt tycke, viktigaste punkterna nämligen att kanske eventuellt en dag göra ett nytt försök. Det har han gjort väldigt klart och tydligt, utan att egentligen säga någonting om det alls - ändå kan jag inte låta bli att hoppas. Vilket betyder att jag borde vara den som säger upp kontakten igen alldeles omedelbums, för det här kommer bara att sluta i tårar för min del. Igen. För jag har sagt det förr och jag kommer säkert säga det igen - jag kan inte bara vara vän med honom. Det gör för ont. Jag kommer alltid, alltid bara att vilja ha mer. Samtidigt är jag fortfarande inte stark nog att vara den som går. När det gäller micke kommer jag nog alltid vara lite utav en självplågare.

Fast vad vet jag, jag kanske tar ut saker och ting i förskott som vanligt. Antagligen kommer vi inte byta ord oftare än en gång varannan månad - om ens det. Om inte annat har jag nu fått en förklaring till varför han betedde sig som han gjorde samt en, i mina ögon, ganska onödig ursäkt - och jag har fått en chans att ännu en gång be om ursäkt för mitt eget beteende. Det enda rätta är väl att se det som ett avslut en gång för alla - inte en början på något nytt.

För att komplicera det hela ytterligare så har jag även börjat prata så smått med herr h igen och han är sån där så att han gärna påstår sig vara intresserad av lilla mig fortfarande. Om han är seriös eller inte vet jag inte, men det är tillräckligt för att göra mig än mer förvirrad. Vad jag själv känner för honom har jag ingen aning om, men uppenbarligen finns där ju något för annars skulle jag ju inte vara så förvirrad... Åh, så drygt det är.

Säga vad man vill, men det finns nåt betryggande och enkelt i att "bara" vara hopplöst kär i micke.

positiva besked

Var hos neurologen och fick mina provsvar tidigare idag. Ännu ett sånt där härligt över-på-mindre-än-tio-minuter-besök, så tack gode gud för att jag har frikort och inte beöver betala! Hursomhelst, inte helt oväntat så hittade dom ingenting konstigt i ryggmärgsvätskan, vilket är väldigt skönt. Jag hade ju lite funderingar på om det kanske hade kunnat var ms, men så var alltså inte fallet. Det enda som var var att jag hade på gränsen till för högt värde när det gäller vita blodkroppar, så han skulle skicka det till min vanliga läkre så får vi se om dom kallar mig för att göra ett nytt blodprov för att se så det inte är nåt. Det är lite lustigt dock, tycker alltid att jag har för högt värde på just det. Utöver det så kommer han skicka remiss på ytterligare en datortomografi av hjärnan, denna gång med kontrast, bara för att alla (läs jag) ska vara säkra på att det inte finns nåt konstigt där. Jag behövde inte ens be om det utan det var helt och hållet hans förslag. Och jag som hade laddat upp med tårar för att jag var helt säker på att det var det som skulle krävas allra minst för att få till en ny röntgen;) Nu kommer det väl dröja till slutet av sommaren innan jag får nån tid, men det är ändå skönt att veta att det är på gång iaf.

Annars är det fortfarande bara skit med mitt högerben. Sitter som bäst och försöker ladda upp för att lyfta på luren och ringa vårdcentralen, men vi får se om det verkligen blir av idag. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka mitt eget motstånd denna gången. Är det bara för att jag varit där flera gånger redan för samma sak och tycker att det är pinsamt att komma en gång till, eller är det för att det verkligen känns som att det är på allvar denna gången och jag inte vågar ta itu med det? För det är en väsentlig skillnad på hur det känns denna gången mot dom tidigare gångerna.

Det är förbannat jobbigt att aldrig säkert kunna veta om det bara är mitt huvud som spökar eller om det är på allvar!