har ni hört den förut? ni har hört den förut.

Jahapp, det var det det. Nu har jag och min stora jävla käft gjort så att jag aldrig mer kommer få träffa micke iaf. Grattis jen, du är verkligen fantastisk!
Har den senaste tiden känt det som att han varit på väg bort igen och ikväll råkade jag nämna nånting om det på ett väldigt klumpigt sätt, och nu lär han börja tänka en massa och ångra sig. Igen. För jag känner ju honom och vet precis hur han fungerar. Samtidigt var det oundvikligt att jag förr eller senare skulle säga nåt dumt. För satan vad jag älskar den där karljäveln, och satan vad ont det gör att veta att han aldrig kommer känna likadant. Och trots att jag vet att jag kan (över)leva utan honom så får blotta tanken på det mig att vilja hoppa i havet. Jag vill inte behöva orka gå igenom allt det där igen. Det tog mig ju nästan ett år att bli människa igen förra gången, och nu... Nu är ju allt så mycket värre. Jag är så mycket trasigare. Men som vanligt kan jag inte ångra nånting. Jag kan inte ångra att vi tog upp kontakten igen. Jag kan inte ångra att jag inte kunde släppa taget när jag hade chansen. Jag kan inte ångra, för han är en del av mig. Jag kan inte ångra, för han är så väldigt mycket mer glädje än sorg.

Nehej, jag ska väl ta mina rödgråtna ögon och krypa ner under täcket. Bara fyra skoldagar kvar på terminen, sen slipper jag tvinga mig i säng tidigt i nästan fyra månader... Fast fan vet hur jag ska klara av sommaren utan att bli galen när jag inte har nåt att distrahera mig med.