borde kanske döpa om bloggen till "mest bara om micke"?

Nu pratar vi plötsligt varje dag igen istället för varannan eller var tredje och för en knapp timme sedan tog samtalet en väldigt oväntad vändning och alldeles för en liten stund sen så sa han nåt så fint och...underbart om hur saker och ting skulle vara om han fick bestämma att mitt huvud snurrar. Problemet är ju bara att han inte får bestämma och att verkligheten aldrig kommer se ut så. Det är för mycket som är fel som aldrig kan bli rätt. Och det lustiga, som ju egentligen inte alls är lustigt utan bara sorgligt, är ju att allt han ser som ett hinder för...nåt annat, är det som gör att det skulle kunna fungera för mig. Fast det sa jag inte till honom. Av väldigt många olika anledningar, men kanske mest för att inte försöka övertyga honom om att det kanske kan gå ändå. Vilket ju låter hemskt tokigt egentligen, med tanke på att jag fortfarande ser honom som mitt livs stora kärlek. Eller så är det glasklart. För det ska inte behöva var så här svårt. Inte när man är så trasig som jag är. Det går bara inte då.

Så, ja. Det är nog bäst så här. För nu. Kanske har vi bättre tajming i nästa liv?