Tröttsamma jag är återigen helt säker på att jag har en liten blodpropp i vänster underben. Typ 2,5 cm ovanför fotknölen så är det benet lite drygt en cm tjockare än det andra och känns konstigt och gör ont/är ömt. Och det syns verkligen att det är tjockare där än på högerbenet. Så jag känner lite tendenser till hysteri och andningssvårigheter just nu. Grejen är ju att jag varit iväg till läkare förr - även om det då handlat om det andra benet tror jag. Fast enligt den läkaren jag träffade så gjorde dom inget mer än att mäta och känna, ifall skillnaden inte var minst två centimeter. Gah. För helvete, jag sitter/ligger ju väldigt många av dygnets timmar och äter väldigt ohälsosamt så det känns inte som att det vore en hel omöjlighet att det skulle kunna vara en propp.
Fast jag är kanske bara överkänslig sen jag slutade med ena medicinen*s*
lördag 30 augusti 2008
torsdag 28 augusti 2008
hårt och svårt
Läkaren ringde aldrig tillbaka så vi får väl se om han råkar väcka mig imorn. Annars får han väl lämna meddelande på telefonsvararen om han ringer nån annan dag, på måndag br det av till öland för ett par dagar. Lite taskig tajming mitt uppe i medicinnedtrappningen, men det får gå ändå.
Fick lite oväntat bytt ett par ord med micke för en stund sen. Blev lite hastigt avbrutna senast så han ville väl... Ja, jag vet inte, han ville väl vara snäll. Dock lär det inte hända igen på länge, om ens någonsin. Hans avslut var ett sånt där "sköt om dig och lycka till i framtiden"-avslut.
Det är så svårt, han har funnits i mina tankar dagligen de senaste tre åren och det känns så tomt och konstigt och fel att behöva försöka sluta med det. Han har ju "sagt upp kontakten" flera gånger tidigare, ja, det här är tredje gången, så för mig känns det inte konstigt att jag de senaste månaderna nånstans inom mig trott och väntat på att han skulle ta sitt förnuft tillfånga ytterligare en gång. Men nej, det här verkar verkligen vara tredje gången gillt och den som verkligen fastnar. Ytterligare ett intresse för honom har utvecklats till en inkomstkälla(den mannen är verkligen skrämmande bra på allt han tar sig för!) och numer hinner han med att ha ett socialt liv med fest och folk och vänner och har inte längre något behov av mig. Jag har blivit fullständigt överflödig och det gör ont. Det gör skitont att veta. Det gör ont att veta att han måste anstränga sig för att bry sig nu. För det gör han inte egentligen längre. Alls. Från att ha trott att jag alltid skulle vara lite speciell för honom så har jag gått och blivit ingenting. Livet är hårt.
Vad jag menar är att det kommer ta tid innan jag har lyckats gå vidare. Förra gången tog det ett år innan jag slutade sakna honom - och då hade jag ju inte ens träffat honom*s*
Fick lite oväntat bytt ett par ord med micke för en stund sen. Blev lite hastigt avbrutna senast så han ville väl... Ja, jag vet inte, han ville väl vara snäll. Dock lär det inte hända igen på länge, om ens någonsin. Hans avslut var ett sånt där "sköt om dig och lycka till i framtiden"-avslut.
Det är så svårt, han har funnits i mina tankar dagligen de senaste tre åren och det känns så tomt och konstigt och fel att behöva försöka sluta med det. Han har ju "sagt upp kontakten" flera gånger tidigare, ja, det här är tredje gången, så för mig känns det inte konstigt att jag de senaste månaderna nånstans inom mig trott och väntat på att han skulle ta sitt förnuft tillfånga ytterligare en gång. Men nej, det här verkar verkligen vara tredje gången gillt och den som verkligen fastnar. Ytterligare ett intresse för honom har utvecklats till en inkomstkälla(den mannen är verkligen skrämmande bra på allt han tar sig för!) och numer hinner han med att ha ett socialt liv med fest och folk och vänner och har inte längre något behov av mig. Jag har blivit fullständigt överflödig och det gör ont. Det gör skitont att veta. Det gör ont att veta att han måste anstränga sig för att bry sig nu. För det gör han inte egentligen längre. Alls. Från att ha trott att jag alltid skulle vara lite speciell för honom så har jag gått och blivit ingenting. Livet är hårt.
Vad jag menar är att det kommer ta tid innan jag har lyckats gå vidare. Förra gången tog det ett år innan jag slutade sakna honom - och då hade jag ju inte ens träffat honom*s*
hysteriskt roligt
Jaha, 300kr för ett läkarbesök som varade i ungefär fem minuter. Det är verkligen jättekul när man är så rik som mig. Förstår inte varför vi inte kunde tagit det hela på telefon istället! Fast ja, jag fick lite telefontid också eftersom dom på apoteket talade om att det antal av sobril som läkaren skrivit inte längre finns att få. Gah. Så nu får jag antingen tabletter på 10mg istället för 5 eller så...kanske en helt annan sort. För min del spelar det inte så stor roll, bara jag slipper få 100st av dom. Dels har jag svårt att se att jag skulle hinna göra av med så många innan dom blivit för gamla och dels är det ju lite farligt att ha tillgång till så många;) Men vi får se, han skulle ringa till andra apotek och kolla om dom har några 25-pack kvar också. För tydligen går det fortfarande att skriva det antalet i apotekssystemet typ, så han ville dubbelkolla.
Annars inte mycket nytt. Var lite polisdrama utanför mitt sovrumsfönster inatt vid 3-tiden. Två grabbar som greps misstänkta för misshandel alternativt rån. Först trodde jag att det var nån som vägrade betala för sin taxi och att det vara passageraren och chauffören som tjafsade, men sen röt den ena rösten till att dom skulle sätta händerna mot bilen och då började jag förstå att det var annat spännande på gång;) Men lite typiskt var det för jag var precis på väg att somna när dom satte igång med att tjoa och det tog sen en stund innan jag faktiskt lyckades somna när det hela var över. I vanliga fall hade det inte gjort nåt men eftersom jag idag skulle upp klockan åtta så blev jag lite stressad av det hela. Och naturligtvis vaknade jag redan strax efter sju så det blev inte så värst mycket sömn där så jag kommer nog alldeles strax krypa ner i sängen en stund igen. Ska bara försöka komma iväg till banken och lösa in utbetalningen från försäkringskassan - och det där är en liten historia i sig för jag missade att skicka in förra läkarintyget i tid så nu vet jag inte riktigt om jag kommer få mer pengar än dom där knappt 3000 jag nu fått. Ja, jag blir så jäkla trött på mig själv att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Kan jag förstöra för mig själv så gör jag det.
Annars inte mycket nytt. Var lite polisdrama utanför mitt sovrumsfönster inatt vid 3-tiden. Två grabbar som greps misstänkta för misshandel alternativt rån. Först trodde jag att det var nån som vägrade betala för sin taxi och att det vara passageraren och chauffören som tjafsade, men sen röt den ena rösten till att dom skulle sätta händerna mot bilen och då började jag förstå att det var annat spännande på gång;) Men lite typiskt var det för jag var precis på väg att somna när dom satte igång med att tjoa och det tog sen en stund innan jag faktiskt lyckades somna när det hela var över. I vanliga fall hade det inte gjort nåt men eftersom jag idag skulle upp klockan åtta så blev jag lite stressad av det hela. Och naturligtvis vaknade jag redan strax efter sju så det blev inte så värst mycket sömn där så jag kommer nog alldeles strax krypa ner i sängen en stund igen. Ska bara försöka komma iväg till banken och lösa in utbetalningen från försäkringskassan - och det där är en liten historia i sig för jag missade att skicka in förra läkarintyget i tid så nu vet jag inte riktigt om jag kommer få mer pengar än dom där knappt 3000 jag nu fått. Ja, jag blir så jäkla trött på mig själv att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Kan jag förstöra för mig själv så gör jag det.
onsdag 27 augusti 2008
inte roligare än så här
Hm. Okej. Hur ska jag börja, long time no see? Vet faktiskt inte varför det tar emot så att orka skriva här.
Men för helvete! Satte på radion för att få något att lyssna på i bakgrunden för att ha nåt att göra när jag tänker i skriveripauserna. (Ja, det lät ju bra, verkligen!) Och nu började precis takida's curly sue spelas, en låt jag på senare tid lyssnat rätt mycket på - och varit ledsen. Vet att den låten är rätt gammal vid det här laget men jag har ju alltid varit lite "efter". Hursomhelst, låten får mig att tänka på och sakna micke - och det var precis vad jag inte behövde just nu.
Sådärja, nu spelas shakira istället och jag blir påmind om idiotexet istället*s*
Jaja, skitsamma.
Hm, kan väl börja meed att tala om att jag hade rätt när jag förutspådde vad jag skulle få i födelsedagspresent. Blev mest pengar och...ingenting;) Haha, nejdå, fick bara vänta på present från s tills nu i helgen. Fick ett nintendo wii av galningen! Jösses amalia, liksom. Har inte provat det än för jag har haft djävulsk huvudvärk sen i lördags eftermiddag, men förhoppningsvis blir det premiär onsdag eller torsdag(beror på när jag orkat städa lite här...), så när anna kommer hem på besök så lär det bli lite bowlat av här. Yay! Har för övrigt inte fått nåt av anna än så jag har fortfarande nåt litet att se fram emot. Och själv är jag lika dålig för jag har fortfarande inte gett storasyster hennes present, och det har ju gått två veckor sen hon fyllde nu...ajajaj. Måste verkligen försöka komma ihåg att göra det imorn!
Annars har det hänt så mycket som att jag varit och träffat min läkare på psyk för första gången. Det skedde i tisdags förra veckan och gick relativt smärtfritt. Det jag var mest rädd för var att jag skulle verka friskare än jag egentligen är, så att han inte skulle tycka att det inte fanns nån anledning till vidare åtgärder och sjukskrivning. Som tur var så oroade jag mig helt i onödan som vanligt. Enligt honom lider jag av komplicerad social fobi som överlappar en del med diagnosen fobisk personlighetsstörning. Pratade lite om just det och jag uttryckte min oro över att ha hört att det tydligen ska vara väldigt svårt att göra nånting åt det hela om man lider av just en personlighetsstörning (well duh, liksom) men han sa att det mycket väl går att bli bättre iaf. Om inte annat så måste man ju kunna lindra "symptomen" på ett eller annat sätt. Han har dessutom lagt till diagnosen depression, tidigare har det bara stått att jag har social fobi, och han bedömer den som måttlig. Det kan jag hålla med om, jag är ju inte fullständigt handlingsförlamad och alltid nedstämd - samtidigt som det ju är något som varierar i perioder. Han skulle nu prata med psykologerna dr uppe och försöka se till så att jag får lite kbt snart. Som han sa så har jag aldrig fått prova riktig hardcore-kbt och förhoppningsvis ska det ge något effekt till skillnad från de "light-varianter" jag provat tidigare. Och det trots att jag verkligen inte är förmögen att förklara vad jag tänker och känner i jobbiga situationer(med andra ord vet jag inte riktigt hur jag ska byta ut dom mot bättre tankar) för jag har själv ingen som helst aning. Jag bara stänger av och blockerar eller förtränger allt som försiggår i mitt huvud.
Utöver terapi så ska jag även prova en ny medicin så jag har precis klarat av första veckan av utsättningen av den ena av mina nuvarande mediciner. Började med att äta den bara varannan dag, och i söndags tog jag den sista. Kan inte påstå att jag egentligen känner nånting av det, vilket är väldigt skönt. Denna veckan ska jag alltså bara äta paroxetin i oförändrad dos. Nästa vecka ska jag ta bort en tablett där, och veckan efter ska jag inte ta någon alls och antagligen börja så smått med den nya. Med andra ord så blir det en ganska snabb och tuff nedtrappning, så vi får väl se hur jag klarar av det. Mådde ju verkligen inget vidare förra gången jag försökte sluta med paroxetinen, men det tog ju nån månad innan det verkligen märktes av.
Ska iaf tillbaka till doktorn på torsdag så att han kan kolla hur jag mår. Först fick jag en tid den 10/9, men i torsdags förra veckan fick jag ett brev där det stod att han vid närmare eftertanke nog ville ha uppföljning lite tidigare. Antagligen kan han ha blivit lite orolig över vad jag sa när han frågade om jag hade självmordstankar, haha. Svarade nämligen att nej, det har jag inte egentligen. Det är mer så att jag önskar att jag såg det som ett alternativ;) Och som sagt, jag ser verkligen inte självmord som en utväg för egen del. Jag skulle aldrig kunna göra så mot min familj. Att jag dessutom är rysligt rädd för döden är ytterligare en anledning till varför det inte är nåt alternativ.
Så ja, det har äntligen börjat hända lite på den fronten och förhoppningsvis ska det leda till att jag börjar må bättre och får mer och bättre livskvalitet. För i dagsläget är den verkligen inte mycket att skryta med.
Sen sist har jag också hunnit med en helg i örebro och det var väldigt trevligt. Bodde på mitt absoluta favorithotell ever, stora hotellet, träffade farmor, åt god mat och bara var. Gillar verkligen den staden. Vi passade även på att åka till sköllersta för att kika på vårat gamla hus där. Själv minns jag inte mycket av tiden där, vilket inte är så konstigt med tanke på att jag bara var 1-2 nånting när vi flyttade därifrån, men den lilla(!) backen i början av gatan känns ändå bekant. Vill så bestämt minnas att det var där som dom där hundarna hoppade upp med tassarna mot vagnen och skrämde livet ur oss. Har alltid skyllt min hundrädsla på den händelsen...;) Eller var det backe i hallsberg också? Kommer verkligen inte ihåg... Nåväl, skitsamma. Det var trevligt hursomhelst.
Vi var också på kyrkogårdarna för att se till mormor och morfars, och farfars gravar. Både jag och mamma tyckte det såg dumt ut på mormor och morfars grav, för hennes namn är antagligen inte lika djupt inristat(?) i stenen så det var mycket ljusare. Kanske en skitsak att klaga på, men jag tycker dom kunde försökt ha samma djup så att det sett finare och mer enhetligt ut. Kan för övrigt inte riktigt fatta att mormor snart har varit borta i ett helt år. Vart har tiden tagit vägen? Saknar att åka och hälsa på henne och äta finska pinnar och blåbärspaj...
Nej, det var väl ungefär det som har hänt sen sist. Har förresten fått veta varför micke inte vill ha mig i sitt liv. Han vill inte ha några band till någon, och därför får jag aldrig träffa honom igen. Och eftersom vi aldrig kommer träffas igen så ser han ingen anledning att ha kontakt överhuvudtaget, tydligen. Själv har jag lite svårt att acceptera det där och tar vara på varje tillfälle jag kan hitta en anledning att skicka några ord åt hans håll. Varför jag håller på och plågar mig själv på det viset vet jag inte. Masochist javisst, kanske? Den senaste veckan har jag haft extra svårt för att låta honom vara ifred och i måndags höll jag på att bli fullständigt tokig.
Micke är verkligen inte perfekt på något sätt, inte på långa vägar, men han är perfekt för mig. Jag tror fullt och fast på att han är mitt livs kärlek, det kommer jag alltid göra. Men jag vet också att jag måste gå vidare, acceptera att det inte blev mer än så här. Jag försöker verkligen, och vissa dagar känns det helt okej, men jag vet också att jag inte på långa vägar har sörjt färdigt än. Så snälla, inga kommentarer om det. Jag vet det redan, och det gör mer skada än nytta när folk påpekar sånt.
Men för helvete! Satte på radion för att få något att lyssna på i bakgrunden för att ha nåt att göra när jag tänker i skriveripauserna. (Ja, det lät ju bra, verkligen!) Och nu började precis takida's curly sue spelas, en låt jag på senare tid lyssnat rätt mycket på - och varit ledsen. Vet att den låten är rätt gammal vid det här laget men jag har ju alltid varit lite "efter". Hursomhelst, låten får mig att tänka på och sakna micke - och det var precis vad jag inte behövde just nu.
Sådärja, nu spelas shakira istället och jag blir påmind om idiotexet istället*s*
Jaja, skitsamma.
Hm, kan väl börja meed att tala om att jag hade rätt när jag förutspådde vad jag skulle få i födelsedagspresent. Blev mest pengar och...ingenting;) Haha, nejdå, fick bara vänta på present från s tills nu i helgen. Fick ett nintendo wii av galningen! Jösses amalia, liksom. Har inte provat det än för jag har haft djävulsk huvudvärk sen i lördags eftermiddag, men förhoppningsvis blir det premiär onsdag eller torsdag(beror på när jag orkat städa lite här...), så när anna kommer hem på besök så lär det bli lite bowlat av här. Yay! Har för övrigt inte fått nåt av anna än så jag har fortfarande nåt litet att se fram emot. Och själv är jag lika dålig för jag har fortfarande inte gett storasyster hennes present, och det har ju gått två veckor sen hon fyllde nu...ajajaj. Måste verkligen försöka komma ihåg att göra det imorn!
Annars har det hänt så mycket som att jag varit och träffat min läkare på psyk för första gången. Det skedde i tisdags förra veckan och gick relativt smärtfritt. Det jag var mest rädd för var att jag skulle verka friskare än jag egentligen är, så att han inte skulle tycka att det inte fanns nån anledning till vidare åtgärder och sjukskrivning. Som tur var så oroade jag mig helt i onödan som vanligt. Enligt honom lider jag av komplicerad social fobi som överlappar en del med diagnosen fobisk personlighetsstörning. Pratade lite om just det och jag uttryckte min oro över att ha hört att det tydligen ska vara väldigt svårt att göra nånting åt det hela om man lider av just en personlighetsstörning (well duh, liksom) men han sa att det mycket väl går att bli bättre iaf. Om inte annat så måste man ju kunna lindra "symptomen" på ett eller annat sätt. Han har dessutom lagt till diagnosen depression, tidigare har det bara stått att jag har social fobi, och han bedömer den som måttlig. Det kan jag hålla med om, jag är ju inte fullständigt handlingsförlamad och alltid nedstämd - samtidigt som det ju är något som varierar i perioder. Han skulle nu prata med psykologerna dr uppe och försöka se till så att jag får lite kbt snart. Som han sa så har jag aldrig fått prova riktig hardcore-kbt och förhoppningsvis ska det ge något effekt till skillnad från de "light-varianter" jag provat tidigare. Och det trots att jag verkligen inte är förmögen att förklara vad jag tänker och känner i jobbiga situationer(med andra ord vet jag inte riktigt hur jag ska byta ut dom mot bättre tankar) för jag har själv ingen som helst aning. Jag bara stänger av och blockerar eller förtränger allt som försiggår i mitt huvud.
Utöver terapi så ska jag även prova en ny medicin så jag har precis klarat av första veckan av utsättningen av den ena av mina nuvarande mediciner. Började med att äta den bara varannan dag, och i söndags tog jag den sista. Kan inte påstå att jag egentligen känner nånting av det, vilket är väldigt skönt. Denna veckan ska jag alltså bara äta paroxetin i oförändrad dos. Nästa vecka ska jag ta bort en tablett där, och veckan efter ska jag inte ta någon alls och antagligen börja så smått med den nya. Med andra ord så blir det en ganska snabb och tuff nedtrappning, så vi får väl se hur jag klarar av det. Mådde ju verkligen inget vidare förra gången jag försökte sluta med paroxetinen, men det tog ju nån månad innan det verkligen märktes av.
Ska iaf tillbaka till doktorn på torsdag så att han kan kolla hur jag mår. Först fick jag en tid den 10/9, men i torsdags förra veckan fick jag ett brev där det stod att han vid närmare eftertanke nog ville ha uppföljning lite tidigare. Antagligen kan han ha blivit lite orolig över vad jag sa när han frågade om jag hade självmordstankar, haha. Svarade nämligen att nej, det har jag inte egentligen. Det är mer så att jag önskar att jag såg det som ett alternativ;) Och som sagt, jag ser verkligen inte självmord som en utväg för egen del. Jag skulle aldrig kunna göra så mot min familj. Att jag dessutom är rysligt rädd för döden är ytterligare en anledning till varför det inte är nåt alternativ.
Så ja, det har äntligen börjat hända lite på den fronten och förhoppningsvis ska det leda till att jag börjar må bättre och får mer och bättre livskvalitet. För i dagsläget är den verkligen inte mycket att skryta med.
Sen sist har jag också hunnit med en helg i örebro och det var väldigt trevligt. Bodde på mitt absoluta favorithotell ever, stora hotellet, träffade farmor, åt god mat och bara var. Gillar verkligen den staden. Vi passade även på att åka till sköllersta för att kika på vårat gamla hus där. Själv minns jag inte mycket av tiden där, vilket inte är så konstigt med tanke på att jag bara var 1-2 nånting när vi flyttade därifrån, men den lilla(!) backen i början av gatan känns ändå bekant. Vill så bestämt minnas att det var där som dom där hundarna hoppade upp med tassarna mot vagnen och skrämde livet ur oss. Har alltid skyllt min hundrädsla på den händelsen...;) Eller var det backe i hallsberg också? Kommer verkligen inte ihåg... Nåväl, skitsamma. Det var trevligt hursomhelst.
Vi var också på kyrkogårdarna för att se till mormor och morfars, och farfars gravar. Både jag och mamma tyckte det såg dumt ut på mormor och morfars grav, för hennes namn är antagligen inte lika djupt inristat(?) i stenen så det var mycket ljusare. Kanske en skitsak att klaga på, men jag tycker dom kunde försökt ha samma djup så att det sett finare och mer enhetligt ut. Kan för övrigt inte riktigt fatta att mormor snart har varit borta i ett helt år. Vart har tiden tagit vägen? Saknar att åka och hälsa på henne och äta finska pinnar och blåbärspaj...
Nej, det var väl ungefär det som har hänt sen sist. Har förresten fått veta varför micke inte vill ha mig i sitt liv. Han vill inte ha några band till någon, och därför får jag aldrig träffa honom igen. Och eftersom vi aldrig kommer träffas igen så ser han ingen anledning att ha kontakt överhuvudtaget, tydligen. Själv har jag lite svårt att acceptera det där och tar vara på varje tillfälle jag kan hitta en anledning att skicka några ord åt hans håll. Varför jag håller på och plågar mig själv på det viset vet jag inte. Masochist javisst, kanske? Den senaste veckan har jag haft extra svårt för att låta honom vara ifred och i måndags höll jag på att bli fullständigt tokig.
Micke är verkligen inte perfekt på något sätt, inte på långa vägar, men han är perfekt för mig. Jag tror fullt och fast på att han är mitt livs kärlek, det kommer jag alltid göra. Men jag vet också att jag måste gå vidare, acceptera att det inte blev mer än så här. Jag försöker verkligen, och vissa dagar känns det helt okej, men jag vet också att jag inte på långa vägar har sörjt färdigt än. Så snälla, inga kommentarer om det. Jag vet det redan, och det gör mer skada än nytta när folk påpekar sånt.
fredag 8 augusti 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
