inte roligare än så här

Hm. Okej. Hur ska jag börja, long time no see? Vet faktiskt inte varför det tar emot så att orka skriva här.

Men för helvete! Satte på radion för att få något att lyssna på i bakgrunden för att ha nåt att göra när jag tänker i skriveripauserna. (Ja, det lät ju bra, verkligen!) Och nu började precis takida's curly sue spelas, en låt jag på senare tid lyssnat rätt mycket på - och varit ledsen. Vet att den låten är rätt gammal vid det här laget men jag har ju alltid varit lite "efter". Hursomhelst, låten får mig att tänka på och sakna micke - och det var precis vad jag inte behövde just nu.
Sådärja, nu spelas shakira istället och jag blir påmind om idiotexet istället*s*

Jaja, skitsamma.

Hm, kan väl börja meed att tala om att jag hade rätt när jag förutspådde vad jag skulle få i födelsedagspresent. Blev mest pengar och...ingenting;) Haha, nejdå, fick bara vänta på present från s tills nu i helgen. Fick ett nintendo wii av galningen! Jösses amalia, liksom. Har inte provat det än för jag har haft djävulsk huvudvärk sen i lördags eftermiddag, men förhoppningsvis blir det premiär onsdag eller torsdag(beror på när jag orkat städa lite här...), så när anna kommer hem på besök så lär det bli lite bowlat av här. Yay! Har för övrigt inte fått nåt av anna än så jag har fortfarande nåt litet att se fram emot. Och själv är jag lika dålig för jag har fortfarande inte gett storasyster hennes present, och det har ju gått två veckor sen hon fyllde nu...ajajaj. Måste verkligen försöka komma ihåg att göra det imorn!

Annars har det hänt så mycket som att jag varit och träffat min läkare på psyk för första gången. Det skedde i tisdags förra veckan och gick relativt smärtfritt. Det jag var mest rädd för var att jag skulle verka friskare än jag egentligen är, så att han inte skulle tycka att det inte fanns nån anledning till vidare åtgärder och sjukskrivning. Som tur var så oroade jag mig helt i onödan som vanligt. Enligt honom lider jag av komplicerad social fobi som överlappar en del med diagnosen fobisk personlighetsstörning. Pratade lite om just det och jag uttryckte min oro över att ha hört att det tydligen ska vara väldigt svårt att göra nånting åt det hela om man lider av just en personlighetsstörning (well duh, liksom) men han sa att det mycket väl går att bli bättre iaf. Om inte annat så måste man ju kunna lindra "symptomen" på ett eller annat sätt. Han har dessutom lagt till diagnosen depression, tidigare har det bara stått att jag har social fobi, och han bedömer den som måttlig. Det kan jag hålla med om, jag är ju inte fullständigt handlingsförlamad och alltid nedstämd - samtidigt som det ju är något som varierar i perioder. Han skulle nu prata med psykologerna dr uppe och försöka se till så att jag får lite kbt snart. Som han sa så har jag aldrig fått prova riktig hardcore-kbt och förhoppningsvis ska det ge något effekt till skillnad från de "light-varianter" jag provat tidigare. Och det trots att jag verkligen inte är förmögen att förklara vad jag tänker och känner i jobbiga situationer(med andra ord vet jag inte riktigt hur jag ska byta ut dom mot bättre tankar) för jag har själv ingen som helst aning. Jag bara stänger av och blockerar eller förtränger allt som försiggår i mitt huvud.

Utöver terapi så ska jag även prova en ny medicin så jag har precis klarat av första veckan av utsättningen av den ena av mina nuvarande mediciner. Började med att äta den bara varannan dag, och i söndags tog jag den sista. Kan inte påstå att jag egentligen känner nånting av det, vilket är väldigt skönt. Denna veckan ska jag alltså bara äta paroxetin i oförändrad dos. Nästa vecka ska jag ta bort en tablett där, och veckan efter ska jag inte ta någon alls och antagligen börja så smått med den nya. Med andra ord så blir det en ganska snabb och tuff nedtrappning, så vi får väl se hur jag klarar av det. Mådde ju verkligen inget vidare förra gången jag försökte sluta med paroxetinen, men det tog ju nån månad innan det verkligen märktes av.
Ska iaf tillbaka till doktorn på torsdag så att han kan kolla hur jag mår. Först fick jag en tid den 10/9, men i torsdags förra veckan fick jag ett brev där det stod att han vid närmare eftertanke nog ville ha uppföljning lite tidigare. Antagligen kan han ha blivit lite orolig över vad jag sa när han frågade om jag hade självmordstankar, haha. Svarade nämligen att nej, det har jag inte egentligen. Det är mer så att jag önskar att jag såg det som ett alternativ;) Och som sagt, jag ser verkligen inte självmord som en utväg för egen del. Jag skulle aldrig kunna göra så mot min familj. Att jag dessutom är rysligt rädd för döden är ytterligare en anledning till varför det inte är nåt alternativ.

Så ja, det har äntligen börjat hända lite på den fronten och förhoppningsvis ska det leda till att jag börjar må bättre och får mer och bättre livskvalitet. För i dagsläget är den verkligen inte mycket att skryta med.

Sen sist har jag också hunnit med en helg i örebro och det var väldigt trevligt. Bodde på mitt absoluta favorithotell ever, stora hotellet, träffade farmor, åt god mat och bara var. Gillar verkligen den staden. Vi passade även på att åka till sköllersta för att kika på vårat gamla hus där. Själv minns jag inte mycket av tiden där, vilket inte är så konstigt med tanke på att jag bara var 1-2 nånting när vi flyttade därifrån, men den lilla(!) backen i början av gatan känns ändå bekant. Vill så bestämt minnas att det var där som dom där hundarna hoppade upp med tassarna mot vagnen och skrämde livet ur oss. Har alltid skyllt min hundrädsla på den händelsen...;) Eller var det backe i hallsberg också? Kommer verkligen inte ihåg... Nåväl, skitsamma. Det var trevligt hursomhelst.
Vi var också på kyrkogårdarna för att se till mormor och morfars, och farfars gravar. Både jag och mamma tyckte det såg dumt ut på mormor och morfars grav, för hennes namn är antagligen inte lika djupt inristat(?) i stenen så det var mycket ljusare. Kanske en skitsak att klaga på, men jag tycker dom kunde försökt ha samma djup så att det sett finare och mer enhetligt ut. Kan för övrigt inte riktigt fatta att mormor snart har varit borta i ett helt år. Vart har tiden tagit vägen? Saknar att åka och hälsa på henne och äta finska pinnar och blåbärspaj...

Nej, det var väl ungefär det som har hänt sen sist. Har förresten fått veta varför micke inte vill ha mig i sitt liv. Han vill inte ha några band till någon, och därför får jag aldrig träffa honom igen. Och eftersom vi aldrig kommer träffas igen så ser han ingen anledning att ha kontakt överhuvudtaget, tydligen. Själv har jag lite svårt att acceptera det där och tar vara på varje tillfälle jag kan hitta en anledning att skicka några ord åt hans håll. Varför jag håller på och plågar mig själv på det viset vet jag inte. Masochist javisst, kanske? Den senaste veckan har jag haft extra svårt för att låta honom vara ifred och i måndags höll jag på att bli fullständigt tokig.
Micke är verkligen inte perfekt på något sätt, inte på långa vägar, men han är perfekt för mig. Jag tror fullt och fast på att han är mitt livs kärlek, det kommer jag alltid göra. Men jag vet också att jag måste gå vidare, acceptera att det inte blev mer än så här. Jag försöker verkligen, och vissa dagar känns det helt okej, men jag vet också att jag inte på långa vägar har sörjt färdigt än. Så snälla, inga kommentarer om det. Jag vet det redan, och det gör mer skada än nytta när folk påpekar sånt.