hårt och svårt

Läkaren ringde aldrig tillbaka så vi får väl se om han råkar väcka mig imorn. Annars får han väl lämna meddelande på telefonsvararen om han ringer nån annan dag, på måndag br det av till öland för ett par dagar. Lite taskig tajming mitt uppe i medicinnedtrappningen, men det får gå ändå.

Fick lite oväntat bytt ett par ord med micke för en stund sen. Blev lite hastigt avbrutna senast så han ville väl... Ja, jag vet inte, han ville väl vara snäll. Dock lär det inte hända igen på länge, om ens någonsin. Hans avslut var ett sånt där "sköt om dig och lycka till i framtiden"-avslut.
Det är så svårt, han har funnits i mina tankar dagligen de senaste tre åren och det känns så tomt och konstigt och fel att behöva försöka sluta med det. Han har ju "sagt upp kontakten" flera gånger tidigare, ja, det här är tredje gången, så för mig känns det inte konstigt att jag de senaste månaderna nånstans inom mig trott och väntat på att han skulle ta sitt förnuft tillfånga ytterligare en gång. Men nej, det här verkar verkligen vara tredje gången gillt och den som verkligen fastnar. Ytterligare ett intresse för honom har utvecklats till en inkomstkälla(den mannen är verkligen skrämmande bra på allt han tar sig för!) och numer hinner han med att ha ett socialt liv med fest och folk och vänner och har inte längre något behov av mig. Jag har blivit fullständigt överflödig och det gör ont. Det gör skitont att veta. Det gör ont att veta att han måste anstränga sig för att bry sig nu. För det gör han inte egentligen längre. Alls. Från att ha trott att jag alltid skulle vara lite speciell för honom så har jag gått och blivit ingenting. Livet är hårt.

Vad jag menar är att det kommer ta tid innan jag har lyckats gå vidare. Förra gången tog det ett år innan jag slutade sakna honom - och då hade jag ju inte ens träffat honom*s*