drygt

Helvete! Antog att min läkare skickat in även det senaste läkarintyget till fk eftersom jag inte fått något brev från dom där dom undrar om jag är fortsatt sjukskriven, men nu när jag kollade på mitt konto så har jag bara fått för dom sista dagarna i februari. Så nu måste jag låna pengar av mina föräldrar _ igen_. Jag blir så trött på det här! Är ju en jäkla tur att dom har möjlighet att låna ut pengar till mig, annars hade jag suttit lite risigt till. Nog för att jag har tillräckligt för att täcka hyra och lite till, men iaf. Man ska ju ha råda att äta också. Arg på mig själv för att jag inte ringde fk och kollade om dom fått in läkarintyg, alternativt skickat in det jag fick hem. Tur att det snart är slut med sjukskrivning för den här gången... Sen lär jag väl få det stora nöjet att tampas med soc istället över sommaren. Har nämligen bestämt att det blir folkhögskola till hösten så jag kan skaffa fullständig gymnasiekompetens och på så vis få lite mer valmöligheter i framtiden. Det blir ju inte en dag för tidigt...

rödljus, rödljus

Awww. Har haft en kort men ursöt mailkonversation med en viss sportkrönikör på svt. Jösses amalia vad människan verkar vara helt min typ - åtminstone på hans sätt att skriva. Och vi vet ju alla hur svag jag är för skribenter..*HOmickeST* Varför kan inte jag få träffa nån sån?! Igen...

nytt

Gick upp redan kvart över sju imorse och det hör verkligen inte till vanligheterna för min del. Var nämligen äntligen dags för badkaret att bytas ut till duschhörna så en hantverkare kom och ringde på dörren då. Det är lite lustigt det där med badkar - när jag inte har tillgång till det så vill jag inget hellre än att få bada och när det finns så vill jag bara få duscha i en vanlig dusch. Jag blir aldrig nöjd;)

Nåväl, det var lika bra att jag kom upp så tidigt för jag och mamma skulle till gbg och shoppa och på det viset hann vi med en tidigare buss och kom således hem tidigare än vad vi kanske annars gjort. Blev inte så mycket köpt, bara två långärmade tröjor och en liten sak till lilla stella, men det var å andra sidan den ungefärliga planen redan från början så jag är ganska nöjd. Och stolt över att jag inte köpte nåt jag egentligen inte behöver, bara för att.

Och om ni undrar vem lilla stella är så kan jag tala om att det är min allra nyaste systerdotter. Hon kom till världen i lördags morse, ungefär två veckor för tidigt. Jag hade ju hoppats på en pojke denna gången, men man får visst inte alltid som man vill här i världen;) Dessutom tycker jag hon kunde döpts till klara bernhardina, det första var farmors andranamn och det andra var mormors. Haha, men jag får väl klämma ur mig en unge själv och döpa henne till det;)

känner ingenting

Kvart i sex ringde telefonen. Då hade jag redan gett upp "hoppet" om att hon skulle ringa, så jag och mamma var ute och gick då. Hon sa att dom inte hittat nåt konstigt och när hon påpekade att jag inte lät särskilt glad över beskedet så sa jag ju att jag inte litade på det eftersom det inte användes kontrast - och hon sa inte emot mig. Hon tyckte själv att det var konstigt att dom valt att röntga utan. Så nej, jag är inte löjlig, eller vad man nu vill kalla mig, när jag vägrar tro på att där inget finns. När jag envisas med att säga att allt inte syns utan kontrast.
Vidare sa hon att hon fått besked från neurologen att det skulle dröja lite drygt tre månader för mig innan jag får nån tid, så det betyder ju att jag har prioriterats till viss del. Hon tyckte att jag skulle ringa dit nästa vecka för att försöka pusha på lite, säga att jag kan ta en återbudstid osv. Om det inte hjälper så ska jag utnyttja vårdgarantin och be dom hjälpa mig att få tid nån annanstans. Tror att det borde gå att få tid i göteborg, på frölunda specialistsjukhus t ex.

Så så är det med det. Nu ska jag gå och ta mig en alvedon eller två. Vaknade återigen med huvudvärk idag, men det är först nu som den börjat bli besvärlig.

livrädd

Jag vet inte hur fan jag ska våga svara i telefonen när den ringer. Vilken sekund som helst nu...

kärlek vid första öronkastet

Denna låt spelades i slutet av avsnitt 17, säsong 4 av criminal minds och jag föll handlöst. Den beskriver mitt liv ganska perfekt just nu. Och den gjorde slutscenen helt fantastiskt bra. Det känns som att det var väldigt länge sen jag hörde en ny låt och fastnade så totalt, och det känns jäkligt bra.

väntan och jag

Först på tisdag efter halv 4 får jag veta om röntgen visade nåt, för min läkare är naturligtvis ledig denna veckan. Seriöst, den människan verkar inte vara annat än ledig! Tycker att det är jäkligt dåligt att ingen av de andra läkarna då kan gå in och ge besked till oss som väntar på röntgensvar. Det borde vara rutin att om en läkare är borta så går nån annan in och täcker upp såna saker. För det är jävligt påfrestande att gå och vänta, och skulle det då faktiskt vara något så har man ju förlorat en hel värdefull vecka. Åh, så irriterad jag är. Nu kommer antagligen just min röntgen att inte visa nånting konstigt för då hade dom hört av sig tidigare, men iaf. Och jag kommer fortfarande inte tro på det helt för det _är_ nåt som är fel i min hjärna. Dessutom har nackvärken ökat och en knöl hittats, så jag kommer att (försöka) insistera på att få en ny tid för att få den uppkollad. Och ni får gärna tycka att jag är löjlig som springer till doktorn för "minsta lilla", men nånting är fel och jag vägrar vara en av dom vars eventuella cancer upptäcks alldeles åt helvete för sent för att det ska finnas nåt att göra åt det. Sådetså!

Fick förresten brev om att remissen till neurologen kommit fram i förra veckan. Där stod att jag skulle få en tid om 3-12 månader. Jo tjena, det är ju verkligen skitbra. Den där vårdgarantin fungerar ju verkligen - inte. Så nu får jag samla ork att ringa till neurologmottagningen och fråga hur lång tid det i verkligheten kan röra sig om innan jag får en tid och sedan vända mig till vårdslussen för att få hjälp att hitta ett sjukhus där jag faktiskt kan få en tid inom 90 dagar. Om det nu finns nåt sånt i det här landet...

dystra dagar

Väntar fortfarande på besked vad röntgen visade. Jobbigt som satan att inte veta nånting, så mamma åker upp i lägenheten varje dag efter jobbet för att se om det kommit nåt brev. För nej, jag vågar mig fortfarande inte på att försöka bo ensam. Trots att jag på senare tid på många sätt mått bättre. Samtidigt som en del symtom finns kvar och vissa andra tillkommit. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan hela tiden.

Tog mig en datorfri helg igen. Det är inte klokt så olockande nätet plötsligt blivit. Efter att micke bröt med mig har jag inte haft mycket lust att sitta här längre. Och msn har jag nog inte varit online på på flera månader. Jag har helt enkelt inget att säga till folk längre. Vilket ju inte minst märks på mina sporadiska inlägg här. Kanske har jag helt enkelt redan gett upp hoppet om livet?

ja blir till nej

Jag har nog bestämt mig för att inte ta lägenheten. Tyckte den var jättemysig och fin - riktigt stort badrum och rymligt kök t ex - men själva rummet är lite för litet för att jag ska få plats med alla mina grejer. Sängen skulle ta upp alltför stor plats. Fast i slutändan så är det mitt mående som avgör, och en flytt är inte genomförbar just nu. Men ja, det var trevligt att drömma en stund, och ja, det svider rejält i hjärtat att säga nej. Förhoppningsvis kommer det fler chanser i framtiden när jag är bättre rustad att ta tillvara på dom.

vem vet?

Lite spontant sådär har jag och mamma bestämt oss för att åka ner och titta på lägenheten ikväll innan jag lämnar nåt svar. Vill ju gärna ha sett den innan, såklart. Dessutom får jag lite mer tid att fundera på om jag verkligen vill flytta ner - och framför allt om jag kan flytta ner. Ekonomiskt ser det inte så bra ut, blir en del dubbelutgifter eftersom det är inflyttning redan första maj, och rent hälsomässigt vet jag inte om det är så klokt att göra det innan jag vet vad som är fel på mig. Drygt att sitta där nere om det skulle visa sig vara nåt allvarligt fel på mig... Men men, neråt åker vi iaf medan jag tänker som en tok. Och stantons blir det mat på;)

hoppsan

Holy crap, jag tror att jag eventuellt fick lägenheten...