dystra dagar

Väntar fortfarande på besked vad röntgen visade. Jobbigt som satan att inte veta nånting, så mamma åker upp i lägenheten varje dag efter jobbet för att se om det kommit nåt brev. För nej, jag vågar mig fortfarande inte på att försöka bo ensam. Trots att jag på senare tid på många sätt mått bättre. Samtidigt som en del symtom finns kvar och vissa andra tillkommit. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan hela tiden.

Tog mig en datorfri helg igen. Det är inte klokt så olockande nätet plötsligt blivit. Efter att micke bröt med mig har jag inte haft mycket lust att sitta här längre. Och msn har jag nog inte varit online på på flera månader. Jag har helt enkelt inget att säga till folk längre. Vilket ju inte minst märks på mina sporadiska inlägg här. Kanske har jag helt enkelt redan gett upp hoppet om livet?