positiva besked

Var hos neurologen och fick mina provsvar tidigare idag. Ännu ett sånt där härligt över-på-mindre-än-tio-minuter-besök, så tack gode gud för att jag har frikort och inte beöver betala! Hursomhelst, inte helt oväntat så hittade dom ingenting konstigt i ryggmärgsvätskan, vilket är väldigt skönt. Jag hade ju lite funderingar på om det kanske hade kunnat var ms, men så var alltså inte fallet. Det enda som var var att jag hade på gränsen till för högt värde när det gäller vita blodkroppar, så han skulle skicka det till min vanliga läkre så får vi se om dom kallar mig för att göra ett nytt blodprov för att se så det inte är nåt. Det är lite lustigt dock, tycker alltid att jag har för högt värde på just det. Utöver det så kommer han skicka remiss på ytterligare en datortomografi av hjärnan, denna gång med kontrast, bara för att alla (läs jag) ska vara säkra på att det inte finns nåt konstigt där. Jag behövde inte ens be om det utan det var helt och hållet hans förslag. Och jag som hade laddat upp med tårar för att jag var helt säker på att det var det som skulle krävas allra minst för att få till en ny röntgen;) Nu kommer det väl dröja till slutet av sommaren innan jag får nån tid, men det är ändå skönt att veta att det är på gång iaf.

Annars är det fortfarande bara skit med mitt högerben. Sitter som bäst och försöker ladda upp för att lyfta på luren och ringa vårdcentralen, men vi får se om det verkligen blir av idag. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka mitt eget motstånd denna gången. Är det bara för att jag varit där flera gånger redan för samma sak och tycker att det är pinsamt att komma en gång till, eller är det för att det verkligen känns som att det är på allvar denna gången och jag inte vågar ta itu med det? För det är en väsentlig skillnad på hur det känns denna gången mot dom tidigare gångerna.

Det är förbannat jobbigt att aldrig säkert kunna veta om det bara är mitt huvud som spökar eller om det är på allvar!

it's all in my head

Ringde sjukvårdsupplysningen men sköterskan där trodde att det nog inte var någonting. Framför allt inte efter det kom fram att jag lider av depression och sf. Hon tyckte att jag skulle ta en promenad och sen ringa tillbaka. Vilket jag faktiskt gjorde, och okej, domningarna försvann lite men det gör ju fortfarande ont osv. Och precis som alla andra så sa hon att det inte kunde vara en blodpropp för då är man jättesvullen och får en rodnad. Visst, det är säkert dom vanligaste symptomen, men samtidigt så står det ju överallt att just blodpropp i benet kan vara svårdiagnostiserat eftersom det inte alltid märks så mycket. Så jag vet inte, direkt lugnad blev jag inte. Är det inte bättre på måndag så ringer jag vårdcentralen och försöker få tid - även om dom antagligen bara säger precis samma sak.

suck

Har verkligen börjat ångra mitt beslut att inte ringa vårdcentralen i torsdags. Det har nu börjat spänna i benet och foten känns lite bortdomnad, så jag börjar bli rejält orolig. Men det är ju inte mycket jag kan göra nu i och med att jag är på orust och det redan druckits vin av dom som har körkort. Det känns med andra ord inte som nån större mening med att ringa sjukvårdsupplysningen eftersom jag ändå inte kan åka in till akuten. Visserligen går det väl en buss in till uddevalla om en timme, men vet ju inte om jag får komma dit eller om jag måste åka till näl.
Helvete, vad dum i huvudet jag är.

i've made a huge mistake

Har lyckats försätta mig själv i en jäkla röra och vet inte alls hur jag ska lyckas ta mig ur den. Så typiskt mig, haha. Så om inget mirakel inträffar lär jag behöva leka värd för en galen engelsman om ett par veckor*s* Jösses...

det kommer mera

Tack, syster och anonym. Då kommer här väl lite mer skit, då. Jag har ont i mitt högerben och är fullständigt övertygad om att det är en blodpropp. Jupp. Ni som hängt med hela vägen vet ju att detta är långtifrån första gången jag tror något liknande, men denna gången känns det....annorlunda. Fast just eftersom jag trott detta tidigare och även sökt läkare för det så drar jag mig för att göra det denna gång. Jag menar, dom gör ju ändå inte mycket mer än att känna på benet och mäta om det är skillnad i storlek. Plus att det måste skilja två centimeter för att dom ska göra vidare undersökning. Vilket är rätt lustigt då alla källor på nätet uppger att blodpropp i benet ganska ofta inte märks så jättemycket. Å andra sidan uppfyller jag två av symptomen, ömhet och värk vid ansträngning, så jag vet inte. Och två av riskfaktorerna: mycket stillasittande och övervikt(för ja, jag har lyckats trilla på fel sida bmi-mässigt. the horror, the horror!). Jag velar fram och tillbaka. Och det känns ju alltid mycket värre när det är mörkt ute och kväll...

Annars fick jag igår äntligen iväg 3 av 4 ansökningar till folkhögskolor, till ljungskile, åsa och en annan utanför göteborg. Och självklart hade alla ansökningstider gått ut innan jag fick tummen ur, men förhoppningsvis finns det plats någonstans iaf. Till grebbestad kan man söka ända till kursstart så där är inte riktigt lika bråttom, som tur är. För jag hade inte tillräckligt många kopior på betyg och liknande så det måste jag fixa i helgen. Till ljungskile ville dom till och med ha kort på en så det var jag och fixade i måndags. Ja, jösses... Att stå(eller sitta) framför kameran är det värsta jag vet så det var ingen rolig upplevelse. Och eftersom jag känner så så okejade jag redan första kortet - där jag naturligtvis glömde att le. Tyckte när jag satt där att jag visst satt och drog upp mungiporna, men tydligen inte. Känner mig så jäkla fånig när jag sitter och ler sådär. Ugh. Jaja, det blev inte världens hemskaste så jag överlever väl att veta att folk ska titta på det till höger och vänster. Fast varför man ska skicka in kort på sig förstår jag inte. Hur man ser ur spelar väl ingen roll när det gäller antagningskriterier?! Åtminstonde borde det ju inte göra det - så länge det inte är en modellskola man sökt till*s*.
I grebbestad kan man för övrigt läsa allmän kurs med inriktning friluftsliv och det tycker jag låter ganska lockande. Inte för att jag är någon naturmänniska egentligen, men bara att få komma ut och prova på nya saker känns lite spännande. Dock bör man vara i någorlunda kondition och det är jag ju inte direkt. Och känner jag mig själv rätt så är det inte jag kommer ändra på under sommaren heller, så det är nog lika bra att välja allmän kurs med arbetspraktik istället. För varken grafisk kommunikation, spa och hälsa eller smycke och design är riktigt min grej. Men som sagt, jag har ju inte skickat in ansäkan än så jag har lite mer tid att fundera.

Fick röstat igår också. Skönt att ha det avklarat och inte behöva tänka på att vara i stan den dagen. Smidigt är det ju också. Undrar om ens röst skulle räknas även om man hinner dö innan själva valdagen?;)


Usch, nej, jag kan verkligen inte bestämma mig för om jag ska ringa till vårdcentralen eller inte. Det tar emot så jäkla mycket att lyfta på den där förbannade telefonluren, samtidigt är jag halvt om halvt helt skräckslagen. Kan inte någon annan ringa åt mig? Och gå dit? För jag känner bara hur jag inte orkar. Jag orkar inte ha mer fel på mig. Och jag blir så arg på mig själv för att jag bara sitter stilla hela dagarna så att det ens finns en risk för propp. Jag måste verkligen vara stördast i hela världen.

kort uppdatering

Hoppsan, nu har det visst gått en sån där evighet igen sen jag skrev sist. Tur att det blivit ett par små twitterinlägg ibland så ni vet att jag fortfarande lever iaf;)

Har egentligen inte hänt så värst mycket sen sist. Var en vecka på jersey och mådde skitdåligt mest hela tiden. Var yr och kände mig jättekonstig och var helt säker på att jag skulle dö flera gånger. Nu gjorde jag ju uppenbarligen inte det, men jag har ändå en smygande känsla av att det kanske var mitt sista jersey-besök i det här livet.
Var hos neurologen för två veckor sen och fick gjort en lumbalpunktion. Får svar på den om ytterligare två veckor. Tror inte den kommer visa nåt konstigt, men vi får väl se. Skönt att ha gjort den iaf. Fast jag var rejält nervös och orolig innan, rädd för att må jättedåligt efteråt som filterpimpen gjorde. Men jag hade tur och hade inga större besvär mer än att jag hade ont i ryggen i ett par dagar efteråt. Annars kändes det inte som att läkaren tog mig på nåt större allvar. Han gjorde en kortare undersökning, sa att han inget hittade och sen var det inte mycket mer med det. Ska dock insistera på att få en tid för magnetröntgen vid nästa besök, för det här funkar inte. Jag kan inte gå och vara orolig på det här viset längre, speciellt som det fortfarande finns massor med saker som mycket väl skulle kunna bero på en hjärntumör. Som att mitt minne nuförtiden är ganska ickeexisterande. Det är riktigt skrämmande hur dåligt det är faktiskt. Visst, det kan ju bero på andra saker också, men... Näe, det enda alla mina symptom har gemensamt är just hjärntumör - då är det väl inte så jävla konstigt att det är det jag tror att det är heller?!

Har tid hos ögonsjuksköterska nästa vecka för att undersöka vad jag har för synfel också. Tydligen är det nåt fel på mitt stereoseende och jag har eventuellt en dold skelning. Kort sagt så är mina ögon helt störda och kunde jag så skulle jag gå igenom livet blundande.

Det tar liksom aldrig slut md skit känns det som och snart orkar jag inte mer. Så ni ser, det är lika bra att jag aldrig skriver nåt här för det handlar bara om allt som är fel på mig. Och det är ju inget kul att läsa om...

T-Mobile Video

Helfestligt, ju!:)

spela kvitta

Yay, även jag hör till den lyckliga skaran som får pengar tillbaka på skatten i år. Fast för min del kan det lika gärna kvitta då jag väl ändå inte kommer märka av det. Om det nu inte skulle ske ett mirakel och jag får gå i jobb- och utvecklingsgarantin i sommar iaf. Fast den chansen är extremt minimal...
Har tänkt söka jobb som sommarvikarie på systemet i henån, men med tanke på hur många det lär vara som söker det jobbet så kommer jag nog inte ha nån chans. Det där med att sälja mig själv är ju inte riktigt min grej, hrm.

Om en timme ska jag till optikern. Har de senaste veckorna börjat se rejält dåligt så det är verkligen dags för nya glasögon nu. Är skitnervös över att gå dit med tanke på hur störda mina ögon varit sen slutet av förra året. Att jag har högt tryck lär det inte vara någon tvekan om denna gång, men är det nåt mer som spökar? Jag tror ju det. Fast denna gången har jag inte vågat söka på mina symptom på nätet, är alldeles för rädd för vad det kan vara. Och trött. Jag är så trött på att det alltid måste vara nåt fel på mig att jag vill skrika. Jag vill ha det lugnt och skönt och få känna att jag mår bra ett tag nu, men det är visst alldeles för mycket att begära.

drygt

Helvete! Antog att min läkare skickat in även det senaste läkarintyget till fk eftersom jag inte fått något brev från dom där dom undrar om jag är fortsatt sjukskriven, men nu när jag kollade på mitt konto så har jag bara fått för dom sista dagarna i februari. Så nu måste jag låna pengar av mina föräldrar _ igen_. Jag blir så trött på det här! Är ju en jäkla tur att dom har möjlighet att låna ut pengar till mig, annars hade jag suttit lite risigt till. Nog för att jag har tillräckligt för att täcka hyra och lite till, men iaf. Man ska ju ha råda att äta också. Arg på mig själv för att jag inte ringde fk och kollade om dom fått in läkarintyg, alternativt skickat in det jag fick hem. Tur att det snart är slut med sjukskrivning för den här gången... Sen lär jag väl få det stora nöjet att tampas med soc istället över sommaren. Har nämligen bestämt att det blir folkhögskola till hösten så jag kan skaffa fullständig gymnasiekompetens och på så vis få lite mer valmöligheter i framtiden. Det blir ju inte en dag för tidigt...

rödljus, rödljus

Awww. Har haft en kort men ursöt mailkonversation med en viss sportkrönikör på svt. Jösses amalia vad människan verkar vara helt min typ - åtminstone på hans sätt att skriva. Och vi vet ju alla hur svag jag är för skribenter..*HOmickeST* Varför kan inte jag få träffa nån sån?! Igen...

nytt

Gick upp redan kvart över sju imorse och det hör verkligen inte till vanligheterna för min del. Var nämligen äntligen dags för badkaret att bytas ut till duschhörna så en hantverkare kom och ringde på dörren då. Det är lite lustigt det där med badkar - när jag inte har tillgång till det så vill jag inget hellre än att få bada och när det finns så vill jag bara få duscha i en vanlig dusch. Jag blir aldrig nöjd;)

Nåväl, det var lika bra att jag kom upp så tidigt för jag och mamma skulle till gbg och shoppa och på det viset hann vi med en tidigare buss och kom således hem tidigare än vad vi kanske annars gjort. Blev inte så mycket köpt, bara två långärmade tröjor och en liten sak till lilla stella, men det var å andra sidan den ungefärliga planen redan från början så jag är ganska nöjd. Och stolt över att jag inte köpte nåt jag egentligen inte behöver, bara för att.

Och om ni undrar vem lilla stella är så kan jag tala om att det är min allra nyaste systerdotter. Hon kom till världen i lördags morse, ungefär två veckor för tidigt. Jag hade ju hoppats på en pojke denna gången, men man får visst inte alltid som man vill här i världen;) Dessutom tycker jag hon kunde döpts till klara bernhardina, det första var farmors andranamn och det andra var mormors. Haha, men jag får väl klämma ur mig en unge själv och döpa henne till det;)

känner ingenting

Kvart i sex ringde telefonen. Då hade jag redan gett upp "hoppet" om att hon skulle ringa, så jag och mamma var ute och gick då. Hon sa att dom inte hittat nåt konstigt och när hon påpekade att jag inte lät särskilt glad över beskedet så sa jag ju att jag inte litade på det eftersom det inte användes kontrast - och hon sa inte emot mig. Hon tyckte själv att det var konstigt att dom valt att röntga utan. Så nej, jag är inte löjlig, eller vad man nu vill kalla mig, när jag vägrar tro på att där inget finns. När jag envisas med att säga att allt inte syns utan kontrast.
Vidare sa hon att hon fått besked från neurologen att det skulle dröja lite drygt tre månader för mig innan jag får nån tid, så det betyder ju att jag har prioriterats till viss del. Hon tyckte att jag skulle ringa dit nästa vecka för att försöka pusha på lite, säga att jag kan ta en återbudstid osv. Om det inte hjälper så ska jag utnyttja vårdgarantin och be dom hjälpa mig att få tid nån annanstans. Tror att det borde gå att få tid i göteborg, på frölunda specialistsjukhus t ex.

Så så är det med det. Nu ska jag gå och ta mig en alvedon eller två. Vaknade återigen med huvudvärk idag, men det är först nu som den börjat bli besvärlig.

livrädd

Jag vet inte hur fan jag ska våga svara i telefonen när den ringer. Vilken sekund som helst nu...

kärlek vid första öronkastet

Denna låt spelades i slutet av avsnitt 17, säsong 4 av criminal minds och jag föll handlöst. Den beskriver mitt liv ganska perfekt just nu. Och den gjorde slutscenen helt fantastiskt bra. Det känns som att det var väldigt länge sen jag hörde en ny låt och fastnade så totalt, och det känns jäkligt bra.

väntan och jag

Först på tisdag efter halv 4 får jag veta om röntgen visade nåt, för min läkare är naturligtvis ledig denna veckan. Seriöst, den människan verkar inte vara annat än ledig! Tycker att det är jäkligt dåligt att ingen av de andra läkarna då kan gå in och ge besked till oss som väntar på röntgensvar. Det borde vara rutin att om en läkare är borta så går nån annan in och täcker upp såna saker. För det är jävligt påfrestande att gå och vänta, och skulle det då faktiskt vara något så har man ju förlorat en hel värdefull vecka. Åh, så irriterad jag är. Nu kommer antagligen just min röntgen att inte visa nånting konstigt för då hade dom hört av sig tidigare, men iaf. Och jag kommer fortfarande inte tro på det helt för det _är_ nåt som är fel i min hjärna. Dessutom har nackvärken ökat och en knöl hittats, så jag kommer att (försöka) insistera på att få en ny tid för att få den uppkollad. Och ni får gärna tycka att jag är löjlig som springer till doktorn för "minsta lilla", men nånting är fel och jag vägrar vara en av dom vars eventuella cancer upptäcks alldeles åt helvete för sent för att det ska finnas nåt att göra åt det. Sådetså!

Fick förresten brev om att remissen till neurologen kommit fram i förra veckan. Där stod att jag skulle få en tid om 3-12 månader. Jo tjena, det är ju verkligen skitbra. Den där vårdgarantin fungerar ju verkligen - inte. Så nu får jag samla ork att ringa till neurologmottagningen och fråga hur lång tid det i verkligheten kan röra sig om innan jag får en tid och sedan vända mig till vårdslussen för att få hjälp att hitta ett sjukhus där jag faktiskt kan få en tid inom 90 dagar. Om det nu finns nåt sånt i det här landet...

dystra dagar

Väntar fortfarande på besked vad röntgen visade. Jobbigt som satan att inte veta nånting, så mamma åker upp i lägenheten varje dag efter jobbet för att se om det kommit nåt brev. För nej, jag vågar mig fortfarande inte på att försöka bo ensam. Trots att jag på senare tid på många sätt mått bättre. Samtidigt som en del symtom finns kvar och vissa andra tillkommit. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan hela tiden.

Tog mig en datorfri helg igen. Det är inte klokt så olockande nätet plötsligt blivit. Efter att micke bröt med mig har jag inte haft mycket lust att sitta här längre. Och msn har jag nog inte varit online på på flera månader. Jag har helt enkelt inget att säga till folk längre. Vilket ju inte minst märks på mina sporadiska inlägg här. Kanske har jag helt enkelt redan gett upp hoppet om livet?

ja blir till nej

Jag har nog bestämt mig för att inte ta lägenheten. Tyckte den var jättemysig och fin - riktigt stort badrum och rymligt kök t ex - men själva rummet är lite för litet för att jag ska få plats med alla mina grejer. Sängen skulle ta upp alltför stor plats. Fast i slutändan så är det mitt mående som avgör, och en flytt är inte genomförbar just nu. Men ja, det var trevligt att drömma en stund, och ja, det svider rejält i hjärtat att säga nej. Förhoppningsvis kommer det fler chanser i framtiden när jag är bättre rustad att ta tillvara på dom.

vem vet?

Lite spontant sådär har jag och mamma bestämt oss för att åka ner och titta på lägenheten ikväll innan jag lämnar nåt svar. Vill ju gärna ha sett den innan, såklart. Dessutom får jag lite mer tid att fundera på om jag verkligen vill flytta ner - och framför allt om jag kan flytta ner. Ekonomiskt ser det inte så bra ut, blir en del dubbelutgifter eftersom det är inflyttning redan första maj, och rent hälsomässigt vet jag inte om det är så klokt att göra det innan jag vet vad som är fel på mig. Drygt att sitta där nere om det skulle visa sig vara nåt allvarligt fel på mig... Men men, neråt åker vi iaf medan jag tänker som en tok. Och stantons blir det mat på;)

hoppsan

Holy crap, jag tror att jag eventuellt fick lägenheten...

suspicious mind

Åkte med mamma in till stan imorse vilket innebar att jag kom ganska tidigt till sjukhuset. Trodde jag skulle få sitta och vänta ett bra tag, men strax före åtta ropades mitt namn upp och mindre än fem minuter senare var jag på väg hem igen. Var hemma fem minuter innan jag egentligen hade tid för röntgen. Väldigt skönt att dom tog mig så tidigt. Dock gjordes röntgen utan kontrast, vilket gör att jag inte helt kommer lita på resultatet ifall det inte syns något på bilderna. För det är ju inte allt som syns utan kontrast. Åh, jag blir bara så jävla trött på att dom inte kan göra det ordentligt redan från början. När jag frågade sköterskan om det så sa hon bara att "dom" ville ha det så till att börja med och att det kanske kunde bli tal om magnetröntgen senare. Jo men tjena, det känns ju kalasbra att få höra för en klaustrofobiker som mig. Och magnetröntgen blir det inte förräns efter jag fått träffa neurolog eftersom det bara är dom som får skicka remiss på det, så om det nu är nåt dom missat med dagens ct så kommer jag ju förlora flera veckors värdefull tid. Helvete säger jag bara.

Får förhoppningsvis svar under nästa vecka på vad dagens bilder visar, så efter helgen lär jag vara riktigt nervös. Just nu är jag mest bara less på att mina ögon inte kan fungera som dom ska.

i have a dream

Åh, men helvete! Gick precis in och kollade min mail och överst fanns ett med rubriken: "Erbjudande om bostad" från Varbergs bostad AB. Kan inte för mitt liv komma ihåg vad jag har satt upp mig på för lägenheter på sistone och känner därför en viss spänning. Öppnar och ser att det gäller en etta på 46,8 kvm - på läjet! Fattar ni, jag har en liten liten chans att få flytta "hem" igen! Och jag menar verkligen en liten chans då jag ligger som tredje i kö på denna lägenhet. Tror inte för ett ögonblick att jag kommer ha sådan tur att jag får den, men det är kul att för en liten stund kunna drömma...

Dock känns det ju som lite taskig tajming i och med mitt mående just nu osv. Men men, det här gjorde min dag och var ungefär precis det jag behövde!

snabba puckar

Jag har fått tid för röntgen redan på torsdag! Vilken otrolig lättnad! Ringde precis för att kolla ungefär hur länge jag skulle få vänta och snacka om att jag blev förvånad. När hon sa 26e så antog jag ju att hon menade mars...

Kunde det nu bara sluta kännas som att jag har fått tandläkarbedövning i vänster kind så skulle det nästan vara riktigt bra just nu...

så gick det

Det gick väl ganska okej hos doktorn. Remiss skickad till ct och neurolog, på näl antar jag. Ska ringa både röntgen och neurologmottagningen om ett par dagar för att se hur lång tid det kommer ta ungefär innan jag får nån tid och försöka ligga på så att jag kan få en tid så fort som bara är möjligt. Verkar det dröja alltför lång tid med röntgen kommer jag be dom att skicka upp remissen till stockholm så jag slipper vara ett vrak alltför länge. För min läkare trodde inte att hon kunde skicka remiss direkt till sthlm, så nu blev det så här istället. Lite drygt, men vad ska man göra? Lite puckat av mig att inte fråga vart hon skickade remissen på ct dock, vet inte om det finns kvar på sjukhuset här i stan eller om allt sånt är flyttat till näl också. Fast jo, dom måste ju ha kvar röntgenmottagningen här.
Blodtrycket var bättre den här gången, 120/80 istället för 130/85, vilket känns bra. Det är fortfarande högre än det brukar vara, har tidigare alltid haft ett övertryck på 105-110, men det är kanske inte så konstigt att mitt blodtryck är högre än vanligt med tanke på all oro jag går och bär på. Plus att jag inte tagit något lugnande de senaste gånger jag varit hos doktorn och därför kanske får ett mer realistiskt mått på hur det ligger till.

Blev inget mer städat, sov som en stock istället. Snart kommer mamma och hämtar upp mig så det är väl dags att börja plocka ihop här. Måste prova kjolen jag hade på mormors begravning också. Tvivlar på att jag kommer i den dock så vi får nog stanna till på torp nu på vägen till orust så jag kan köpa nåt nytt. Lutar åt att det blir byxor istället, och kanske en svart blus. För jag tycker man ska ha svart eller kanske mörkgrått på en begravning, om det inte är sagt att det är ljus klädsel som gäller. Det fattar ju vem som helst att man inte kan komma i t ex blåjeans, oavsett omständigheter.

jo tjena

Satan i gatan vad trött jag är just nu. Ska till doktorn klockan två så jag åkte med mamma in till stan imorse. Har visserligen sovit i säkert fyra timmar inatt, men det är ju inte i närheten av tillräckligt. Borde egentligen ägna mig åt att städa nu eftersom anna kommer hem imorn och vi antagligen kommer sova här natten till torsdag. Pappa fyller nämligen år på onsdag så vi ska bjuda honom på restaurang är det tänkt och efter det kanske jag och anna går på bio. Så då får vi ju som sagt hålla oss i stan efteråt. och här behövs verkligen städas. Men åh, jag vill bara gå och lägga mig! Eller dricka cola. Är ruskigt sugen på coca-cola just nu. Fast det kan man ju inte börja hälla i sig redan klockan tio. Eller jo, klart man kan, men jag ska inte. Har blivit hyfsat duktig på att bara dricka cola på helgerna nu och det är ju dumt att förstöra.

Annars inte mycket nytt att rapportera. Har inga högre förhoppningar längre om att faktiskt få till en remiss för röntgen idag. Det känns lite surt och mycket jobbigt faktiskt. Behöver verkligen få veta om där finns nåt eller inte för att kunna gå vidare.

Jo! Jag har ju tagit hål i öronen också. Eller ja, det är två veckor sen imorn. Fick av nån underlig anledning en väldans lust att skaffa hål i öronen i december så jag önskade mig presentkort på det i julklapp. Jag har väldigt små örsnibbar och har av den anledningen aldrig brytt mig om att ta hål tidigare, tyckte bara det skulle bli fult, men nu har jag alltså gjort det iaf. Och nej, det ser inte så jättefint ut, men skit samma. Jag kan ju alltid låta dom växa igen om jag inte står ut. Tyckte inte att det gjorde alltför ont heller, vilket är bra. Några större problem att liggapå ena eller andra sidan har jag heller inte haft, något jag oroade mig lite för innan. För jag kan nämligen verkligen inte sova på rygg/mage, så då hade det ju kunnat bli lite knepigt med sömnen. Däremot är jag innerligt trött på att behöva tvätta rent örsnibbarna morgon och kväll och jag har ju fyra veckor kvar, typ. Suck. Vet inte varför just det känns så himla jobbigt, kanske för att jag lyckas blöta ner halva badrummet när jag håller på?

Gekås förra veckan gick bra och jag mådde bättre än på länge på förmiddagen. Tyvärr har jag återigen börjat få problem med yrsel framåt eftermiddagen/kvällen så det blev lite jobbigt på hemvägen. Fick dock igenom min vilja att äta på stantons i varberg på hemvägen så det ar ju lite trevligt. Men oj så trött jag var på hemvägen, riktigt otäckt trött på ett väldigt obehagligt sätt så jag vågade inte ge efter och sova. Tyckte det var konstigt med tanke på att jag dessutom sov helt ostört större delen av vägen till ullared. Fast å andra sidan hade det ju inte blivit så värst många timmar sovda på natten där...

Nej fan, jag tror jag går och lägger mig iaf. Städar i eftermiddag och imorn istället.

död, ångest och sommarkonsert

Igår var det två veckor sen farmor dog. Kan inte fatta att tiden gått så fort. Och jag kan inte fatta att det gick så fort på slutet för lilla farmor. Trodde verkligen helt och fullt att hon hade åtminstonde ett par månader kvar... Begravningen blir på fredag nästa vecka och anna kommer hem redan på tisdagen. Det enda "positiva" med att farmor är borta är väl att jag i år bör få träffa tvillingsyster vid hela fyra tillfällen. Helt sjukt egentligen, men det betyder att vi antagligen kommer träffas i lite drygt en månad totalt i år - till skillnad från 2,5 veckor förra året. Alltid nåt. Att det blir mer tid alltså.

Mor och far ställde naturligtvis in sin portugal-resa i och med allt som måste fixas med farmors lägenhet osv, och har nog bestämt att skjuta på den på obestämd tid. Känns otroligt skönt med tanke på hur jag mår nuförtiden. Praktiskt taget bor på orust för jag vågar inte riktigt vara ensam. Dom var uppe i örebro och gick igenom farmors lägenhet i helgen och jag var mest som ett vrak hela tiden. Det är fruktansvärt jobbigt att ha dessa symptom och veta vad de kan bero på. Jag kommer bli galen om jag inte får till en ordentlig utredning snart. Har tid hos min läkare på måndag - hon var såklart på semester igen - och hoppas på remiss vidare till neurolog. Eller ja, jag kommer inte gå därifrån utan att en sån skickats. Är det förresten nån som vet hur det där funkar, om man kan få remissen skickad till ett annat sjukhus i länet/landet ifall dom har kortare väntetid? Jag hoppas nämligen på det då frölunda specialistsjukhus har kortare väntetid (5-8 veckor istället för näls 9-13) och enligt vantetider.se har ledig kapacitet. Fast det är lite drygt, i januari var deras väntetid högst 4 veckor. Men men. Det värsta med att behöva vänta på att få komma till läkare/röntgen är rädslan för krampanfall. Det är så fasansfullt vidrigt att gå och oroa sig för att nåt sånt ska inträffa. För det var ju det första sjuksköterskan jag pratade med på vårdcentralen frågade när jag berättade om mina symptom, om jag haft några kramper. Jösses, blev nästan svimfärdig av rädsla efter att hon frågat det.

Nej, nog om det nu. Imorgon bär det av till gekås med mor och far där vi ska möta upp storasyster. Hon ska köpa grejer inför lillskitens ankomst om två månader(jag hoppas på en liten kille!) och ville ha sällskap. Ja, egentligen var det mamma hon ville ha med men hon får allt stå ut med att även jag och pappa följer med. Vi behöver ju inte gå ihop allihop, jag och pappa kan ju gå själva. Dock fasar jag för att snubbla över vinterkräksjukebakterier när vi är där så det blir till att röra så lite som möjligt och köra med alcogel före födointag och efter toalettbesök. Eller låta bli att dricka och därmed slippa behöva använda offentliga toaletter;) Usch, det är verkligen inte lätt att vara mig!

Vad gäller mitt bokläsande år 2009 så började det rätt hyfsat med 10 lästa böcker i januari. Inte på något vis en spektakulär summa, men den duger för min planering. Denna månaden har det dock gått lite mer trögt med läsandet då det bara blivit en utläst bok såhär långt och jag tror inte att det kommer bli så värst många till innan månaden är slut. Lite svårt med koncentrationen och jobbigt med ögon som bråkar. Kan dock meddela att jag inte blev nämnvärt imponerad av "twilight". Skulle jag bli "rik" kanske jag skaffar och läser övriga böcker i serien, men det är inget som känns särskilt angeläget i dagsläget. Finns bra mycket bättre författare där ute vars böcker jag hellre skulle lägga mina pengar på. Och på tal om det så ser jag som vanligt fram emot bokrean som snart drar igång. Eller snart och snart, det är ju drygt två veckor kvar, men iaf. Hoppas på ett bättre utbud i år än det varit tidigare år, och att det även i år kan bli en hel del engelska titlar. Hursomhelst finns det iaf en svensk bok som jag kommer införskaffa - även om den nog snarare var aktuell på förra årets rea - nämligen johan theorins skumtimmen. Den utspelar sig tydligen på ungefär samma ställe som vi bodde på på öland i september, så det känns lite kul att läsa den då. Inte för att jag minns så väldigt mycket mer av resan än vildkaninerna som bodde under våran uteplats, kamelerna, och ormen vid den norra fyren (kommer aldrig ihåg vilken som är vilken), men iaf. Roligt att kanske kunna känna igen sig lite i omgivningsbeskrivningarna.

Annars har jag som vanligt lyckats vända på dygnet så jag sover till 13-tiden på dagarna. Har svårt att somna på kvällarna för alla oro och ångest. Idag var jag dock uppe med, vad som för mig är, tuppen för att jaga biljetter till madonnas konsert i augusti. Efter en och en halv timmes väntande på att få komma in på ticnets bokningssida så hade jag mina två biljetter. Inte världens bästa sittplatser, plus att det blev på "fel sida" enligt mig, men det blir nog bra. En upplevelse att bara vara där. Har ju blivit som en liten tradition för mig och mamma att vi ska gå på den stora sommarkonserten på ullevi. Det började med robbie williams, förra året var det ju bruce(försökte för övrigt få biljetter till hans konserter i sthlm men det sket sig ju fullständigt) och i år då alltså madonna. Om man nu får må tillräckligt bra för det. Roligt att ha nåt att se fram emot iaf.

Nähej, det var väl ungefär allt jag hade på hjärtat för denna gången.

verklighetsflykt

Så mycket fattigare mitt liv skulle varit om jag inte kunnat läsa! Just nu känner jag en överväldigande kärlek och tacksamhet till alla underbara författare som hjälper till att förgylla folks liv. Inget är så underbart som att kunna förlora sig i en bra bok. Har i år bestämt mig för att "föra protokoll" över alla böcker jag läst, för jag är lite nyfiken på hur många det brukar bli på ett år ungefär, så jag har registrerat mig på goodreads.com. Nu gäller det barar att orka och komma ihåg att uppdatera där efter varje bok;). Jag tippar på att det blir nånstans mellan 60-80 böcker, så här långt i år har jag (bara) läst fem. Dock lär jag inte ha råd att köpa så mycket nya böcker så det kommer nog bli en del favoriter i repris under året. Plus att jag har iaf ett 30-tal olästa böcker i mina bokhyllor som jag plockat på mig på diverse reor och som därför är på svenska och inte står så högt på min prioriteringslista. För att läsa och se på tv-serier på engelska är ju den enda "träningen" jag får och jag vill gärna ha kvar så mycket engelska som möjligt så länge som möjligt.
Näst på tur i bokhögen ligger iaf twilight av stephenie meyer. "Alla andra" är ju så hysteriskt förtjusta i den serien så jag är lite nyfiken på att se vad som är så fantastiskt med dom böckerna. Dock är jag inte helt förtjust i vampyrhistorier. Älskade visserligen tv-serierna buffy och angel, men var inte alltför imponerad av charlaine harris' första bok om sookie stackhouse - vilket var lite deprimerande för jag älskar namnet;) Av samma anledning har jag undvikit true blood som bygger på hennes bokserie. Började titta på första avsnittet men höll på att dö av uttråkning. Visserligen ska tv-serien bli bättre efter ett par avsnitt, men det ska mycket till innan jag ger den en chans till. Följer redan tillräckligt många serier tycker jag. Bara på torsdagar går sju serier som jag följer. En himla tur att jag inte bor i usa och är laglydig och på det viset tvingats välja vad jag skulle titta på.:P

Annars är det sådär. Blev aldrig att jag sa nåt till doktorn om mina fingrar i tisdags och nu har jag haft stickningar i min vänsterfot i två dagar i rad. Har bestämt att avvakta en vecka och om det fortsätter så ringer jag vårdcentralen igen. Är oavsett väldigt orolig, framför allt som mina föräldrar åker till portugal i två veckor i början av februari och jag blir helt själv. Är rädd för att nåt ska hända och ingen finnas i närheten för att hjälpa mig. Dom har visserligen frågat om jag vill följa med, men det känns inte heller bra. Skulle nåt hända så vill jag vara i sverige. Jaja, i värsta fall får jag väl sätta mig på tåget och åka till syster i småland.

här är jag nu

I fredags fick vi lite hastigt och (o)lustigt åka upp till farmor i örebro efter att hemtjänsten ringt och sagt att hon var dålig. Vi trodde att det eventuellt kunde vara lunginflammation, men efter ett ekg som togs igår morse efter att hon kommit in till akuten(hon ville inte åka in förrän då) så visade det sig att hon antagligen haft en liten hjärtinfarkt. Vidare prover har idag visat att det mycket riktigt var så och att den inträffade för 3-4 veckor sen. I samband med den ska farmor ha ramlat och haft svårt att ta sig upp igen men till slut lyckats - men det har hon inte sagt ett ord om till oss. För övrigt verkar hon inte ha mått sämre än vanligt, förrän då i fredags. Något som med största sannolikhet beror på att hon i veckan tappade en burk med kaffe som "rann" ner mellan köksbänken och spisen och hon då helt enkelt dragit ut spisen för att kunna städa bort kaffebönorna. Människan är nyligen 92 år fyllda och borde verkligen inte syssla med sådana saker! Herregud...
Envisare människa finns nog inte, och eftersom hon inte vill vara till besvär så berättar hon ju inte när saker händer så länge det inte är "allvarligt". Dessutom klättrar hon varje vecka upp på en stol för att dra upp en klocka - trots att hon har problem med balansen! För ett par år sen ramlade hon och skadade revbenen när hon klättrat upp på en stol för att byta gardiner i köket. Efter det fick vi henne att lova att inte klättra upp på stolar för att byta gardiner osv. Men tydligen tycker hon inte att det omfattar att klättra på stol för att dra upp en klocka.
Vad som händer med farmor framöver vet jag inte. Själv har hon varit inställd på att få åka hem som imorn kanske, men hon lär bli kvar på sjukhuset längre än så. Om hon sedan kan fortsätta bo själv - med tillsyn från hemtjänsten ett par gånger om dagen - eller om hon "tvingas" flytta till ett hem får vi se. Oavsett hur det blir så är jag tacksam över att vi får har kvar henne ett litet tag till.

Med mig är det sådär. En del oroväckande fysiska symptom har dykt upp och det tär att gå och oroa sig för att vara allvarligt sjuk. Antagligen är det anledningen till att min ångest har ökat. I helgen har jag till exempel mått dåligt både fredag och lördag kväll när vi varit ute och ätit. Sådana problem har jag inte haft på många år. I ungefär tre månader fick jag må bra efter att ha slutat med mina mediciner, nu vet jag inte vad som kommer att hända. Min sjukskrivning gick ut sista december och den andre var jag, som många andra, och skrev in mig på arbetsförmedlingen igen. Dock ser jag inte ut att kunna bli inskriven i jobb- och utvecklingsgarantin igen pga att jag missuppfattat en sak i våras, utan får vackert gå till socialen istället tills jag får ett jobb. Men med tanke på hur dåligt jag börjat må så vet jag inte om det är värt att försöka mig på att vara jobbsökande riktigt än. Har fortfarande inte fått tid hos en psykolog heller så jag har ingen som hjälper mig. Förhoppningsvis kommer min läkare på psyk att komma ihåg att ringa upp mig imorgon, så får vi se vad han säger om allt.
På tisdag ringer min läkare på vårdcentralen och då hoppas jag att det ska resultera i att en remiss skrivs till neurologmottagningen. Även om väntetiden dit är längre än 13 veckor i dagsläget, så skulle det kännas tryggt att veta att det kommer hända nåt. Annars får jag gå till akuten och tvinga dom att göra en hjärnröntgen. För så här kan jag inte leva.

Så favoritsåpan, ja, jag är vid liv - men jag lever fortfarande inte.