här är jag nu

I fredags fick vi lite hastigt och (o)lustigt åka upp till farmor i örebro efter att hemtjänsten ringt och sagt att hon var dålig. Vi trodde att det eventuellt kunde vara lunginflammation, men efter ett ekg som togs igår morse efter att hon kommit in till akuten(hon ville inte åka in förrän då) så visade det sig att hon antagligen haft en liten hjärtinfarkt. Vidare prover har idag visat att det mycket riktigt var så och att den inträffade för 3-4 veckor sen. I samband med den ska farmor ha ramlat och haft svårt att ta sig upp igen men till slut lyckats - men det har hon inte sagt ett ord om till oss. För övrigt verkar hon inte ha mått sämre än vanligt, förrän då i fredags. Något som med största sannolikhet beror på att hon i veckan tappade en burk med kaffe som "rann" ner mellan köksbänken och spisen och hon då helt enkelt dragit ut spisen för att kunna städa bort kaffebönorna. Människan är nyligen 92 år fyllda och borde verkligen inte syssla med sådana saker! Herregud...
Envisare människa finns nog inte, och eftersom hon inte vill vara till besvär så berättar hon ju inte när saker händer så länge det inte är "allvarligt". Dessutom klättrar hon varje vecka upp på en stol för att dra upp en klocka - trots att hon har problem med balansen! För ett par år sen ramlade hon och skadade revbenen när hon klättrat upp på en stol för att byta gardiner i köket. Efter det fick vi henne att lova att inte klättra upp på stolar för att byta gardiner osv. Men tydligen tycker hon inte att det omfattar att klättra på stol för att dra upp en klocka.
Vad som händer med farmor framöver vet jag inte. Själv har hon varit inställd på att få åka hem som imorn kanske, men hon lär bli kvar på sjukhuset längre än så. Om hon sedan kan fortsätta bo själv - med tillsyn från hemtjänsten ett par gånger om dagen - eller om hon "tvingas" flytta till ett hem får vi se. Oavsett hur det blir så är jag tacksam över att vi får har kvar henne ett litet tag till.

Med mig är det sådär. En del oroväckande fysiska symptom har dykt upp och det tär att gå och oroa sig för att vara allvarligt sjuk. Antagligen är det anledningen till att min ångest har ökat. I helgen har jag till exempel mått dåligt både fredag och lördag kväll när vi varit ute och ätit. Sådana problem har jag inte haft på många år. I ungefär tre månader fick jag må bra efter att ha slutat med mina mediciner, nu vet jag inte vad som kommer att hända. Min sjukskrivning gick ut sista december och den andre var jag, som många andra, och skrev in mig på arbetsförmedlingen igen. Dock ser jag inte ut att kunna bli inskriven i jobb- och utvecklingsgarantin igen pga att jag missuppfattat en sak i våras, utan får vackert gå till socialen istället tills jag får ett jobb. Men med tanke på hur dåligt jag börjat må så vet jag inte om det är värt att försöka mig på att vara jobbsökande riktigt än. Har fortfarande inte fått tid hos en psykolog heller så jag har ingen som hjälper mig. Förhoppningsvis kommer min läkare på psyk att komma ihåg att ringa upp mig imorgon, så får vi se vad han säger om allt.
På tisdag ringer min läkare på vårdcentralen och då hoppas jag att det ska resultera i att en remiss skrivs till neurologmottagningen. Även om väntetiden dit är längre än 13 veckor i dagsläget, så skulle det kännas tryggt att veta att det kommer hända nåt. Annars får jag gå till akuten och tvinga dom att göra en hjärnröntgen. För så här kan jag inte leva.

Så favoritsåpan, ja, jag är vid liv - men jag lever fortfarande inte.