inte för mig

Jag avbokade mina konsertbiljetter. Insåg ganska snabbt att det var något som jag inte skulle klara av - speciellt som jag plågades av ångest natten mellan söndag och måndag. Hade tur och fick tillbaka alla pengar eftersom inga biljetter hunnit skickas, trots att ångerrätten inte gäller hos dom.

Jag är livrädd för varthän det ser ut att barka för mig. Så här dåligt har jag inte mått sen -99/-00. Eller förresten, jag vet inte ens om det var så här dåligt då. För nu är det ju mest depressionen som spökar, att gå utanför dörren har jag inte haft några problem med - mer än att orka ta mig för det. Jag är socialare än någonsin när jag väl tar mig ut... Vilket i sig är skrämmande för tydligen var det så för mig sommaren -99 också. Mamma har iaf sagt att jag verkade så mycket mer öppen och social då, innan allt brakade fullständigt.
Jag är livrädd för att allt ska bli nattsvart hela tiden. Samtidigt är jag fullständigt oförmögen att egentligen göra nåt åt det. Jag hoppas verkligen att jag kan få med mig mamma ut på promenader nästa vecka de dagar hon jobbar, för jag vet ju att motion i kombination med att jag slutar slarva med maten skulle kunna göra viss skillnad.

Dessutom hoppas jag att mina p-piller kan vara en del av boven i dramat. Är dags att boka tid för nytt recept snart och då hoppas jag få bytt till spiral istället. Visserligen hormonvarianten, men då den är lägre ska det förhoppningsvis inte kunna påverka mitt sinnestillstånd i samma grad. Skulle
Skulle det inte hjälpa så är det väl dags att gå till doktorn och mixtra med mina mediciner - och kanske få ett par veckors sjukskrivning. Ni anar inte hur skönt det skulle vara att slippa alla krav på att söka jobb ett tag. Fast, det kan jag väl se mig i stjärnorna om efter alla nya regler som införts...