bittersött, som alltid.

Ja... Hur börjar man? Det är så länge sen sist att jag verkligen inte kommer ihåg hur man gör när man bloggar. Tror väl inte att det finns nån därute som läser längre heller, men det spelar kanske mindre roll än vanligt just nu. Jag behöver bara få ur mig lite av allt kaos inombords för tillfället och kan inte komma på nåt bättre sätt att göra det på. Fast nu när jag väl börjat skriva så känns det som att det inte kommer bli så mycket av det hela. Och, kanske framför allt, att jag egentligen borde börja om på en ny blogg. Samtidigt är det här det enda rätta stället just nu då det som fått mig ur balans är detsamma som alltid fått mig ur balans, nämligen Micke.

Vi har haft tämligen sporadisk kontakt de senaste 16 månaderna, vilket i princip betyder att jag skickat sms vid jul/nyår, påsk och på hans födelsedag. Så även denna jul, men i år glömde jag att även passa på att önska gott nytt år. Funderade en stund på att skicka ytterligare ett sms innehållandes det, bara för att få det gjort, men den där delen inom mig som aldrig riktigt slutat hoppas fick mig att avstå för att ge honom chansen att vara den som tog kontakt först. Och döm om min förvåning när jag kikade på mobilen på nyårsaftons kväll och såg att jag hade fått ett sms från honom. Det skickades ett par sms fram och tillbaka - något som var ännu mer förvånande - och det var väl nånstans där som det slog slint i skallen på mig igen. För jag försökte vara lite lustig och sa att ja, då hörs vi väl till påsk igen, höhö. Varpå han svarade att, eftersom hans valt att avlägga ett visst nyårslöfte, så kanske han till och med skulle höra av sig redan till trettondagen, host, host. Ungefär här råkade jag avslöja just hur trevligt jag skulle tycka att det vore om han verkligen gjorde det, och antog att han därför inte skulle göra det. För jag antar att det sista han vill ha är en liten jen jagandes efter sig ännu en gång. Så döm om min förvåning igen när det tidigare ikväll mycket riktigt plingade till i telefonen. Och plingade, och plingade, och plingade. Och jag, som hela sommaren och hösten lyckats inbilla mig att jag är så över honom jag bara kan bli, har nu ramlat dit fullständigt igen. Vad jag än gör så lyckas han alltid nästla sig in i mina tankar och ta över och jag tycker inte om det alls. För det spelar ju ingen roll att han lite halvt om halvt har tagit upp kontakten igen, för det betyder inte att han har ändrat sig angående de, i mitt tycke, viktigaste punkterna nämligen att kanske eventuellt en dag göra ett nytt försök. Det har han gjort väldigt klart och tydligt, utan att egentligen säga någonting om det alls - ändå kan jag inte låta bli att hoppas. Vilket betyder att jag borde vara den som säger upp kontakten igen alldeles omedelbums, för det här kommer bara att sluta i tårar för min del. Igen. För jag har sagt det förr och jag kommer säkert säga det igen - jag kan inte bara vara vän med honom. Det gör för ont. Jag kommer alltid, alltid bara att vilja ha mer. Samtidigt är jag fortfarande inte stark nog att vara den som går. När det gäller micke kommer jag nog alltid vara lite utav en självplågare.

Fast vad vet jag, jag kanske tar ut saker och ting i förskott som vanligt. Antagligen kommer vi inte byta ord oftare än en gång varannan månad - om ens det. Om inte annat har jag nu fått en förklaring till varför han betedde sig som han gjorde samt en, i mina ögon, ganska onödig ursäkt - och jag har fått en chans att ännu en gång be om ursäkt för mitt eget beteende. Det enda rätta är väl att se det som ett avslut en gång för alla - inte en början på något nytt.

För att komplicera det hela ytterligare så har jag även börjat prata så smått med herr h igen och han är sån där så att han gärna påstår sig vara intresserad av lilla mig fortfarande. Om han är seriös eller inte vet jag inte, men det är tillräckligt för att göra mig än mer förvirrad. Vad jag själv känner för honom har jag ingen aning om, men uppenbarligen finns där ju något för annars skulle jag ju inte vara så förvirrad... Åh, så drygt det är.

Säga vad man vill, men det finns nåt betryggande och enkelt i att "bara" vara hopplöst kär i micke.