Två dagar senare och jag har fortfarande lyckats hålla mig ifrån att skicka iväg nåt meddelande till micke. Uppenbarligen har jag lite självbevarelsedrift kvar. Att han dessutom försvinner relativt tidigt från msn på kvällarna skadar ju inte. Jag vet inte, men det tar emot att börja prata med honom. Kanske har jag äntligen börjat växa upp en smula. Det vore ju i så fall inte en dag för tidigt...
Jag vill bara inte tillbaka till det som var, blottan tanken får mig att vilja skrika. Det räckte med dom där tre åren med honom, för att inte tala om dom där månaderna jag slösade bort på Andrew i somras/höstas. Ja, jösses...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Hörrödudu Jenny. Nu får du allt ta och berätta om Andrew! Allt vill vi veta.
Nejnejnej, så roligt ska vi defintivit inte ha! Finns förresten inte särskilt mycket att berätta - och det som finns är alldeles för pinsamt att ens tänka på.
Skicka en kommentar