fade to black

Jösses, vad trött jag är. Har varit vaken sen 23-tiden igår, efter att ha sovit 3-4 timmar på kvällen. Funderade på att gå och lägga mig vid halv fem, men kom på att jag inte hämtat mitt läkarintyg på vårdcentralen än så jag bestämde mig för att vara vaken till efter åtta och gå och hämta det. Grattis, det har ju bara legat och väntat i nästan två veckor. Suck, suck, suck. Så nu lär jag inte hinna få några pengar innan månaden är slut, för det tar väl ett tag innan dom har tid att registrera att min sjukskrivning är förlängd. Ja, om den nu ens blir godkänd. Svårt att veta hur dom ser på psykiska sjukdomar nuförtiden. Försäkringskassan alltså. Får hoppas att dom tar i beaktning hur det sett ut tidigare, som t ex att jag hade sjukbidrag i två år osv. Annars blir det socialen igen, för det finns inte en chans i helvetet att jag kan jobba.


Som robbie williams så fint uttrycker det: I don't want to die, but I ain't keen on living either.


Ovanpå allt annat börjar det verkligen sjunka in att micke är förlorad för alltid för min del, och det är jobbigt och nästan omöjligt att hantera. Hur ska jag klara mig utan honom hela resten av mitt liv? Allt jag ser framför mig är bara mörker, mörker, mörker.
Att veta att han är lyckligare än någonsin och stortrivs med livet - det började ungefär samtidigt som vår kontakt bröts - gör inte saken bättre.

Helvete, nu började jag gråta igen. Jag orkar inte med det.