svammel

Jag har äntligen fått tummen ur och deklarerat åt både mig och syster. Att nåt så enkelt ska ta emot att göras så mycket.

Huvudet gör fortfarande ont så jag har spenderat så mycket tid jag bara kunnat i sovande tillstånd. Enda pluset(gah, stavning?!) med att vara arbetslös medan man är deprimerad. Eller tvärtom. Oändliga möjligheter till sömn. I really like.

Nu tror jag att micke åkt på riktigt. Han försvann från msn nån gång i eftermiddags medan jag låg och sov. Eller försökte sova. Det är fanimej skandal att folk inte kan hålla käft, sitta stilla och låta bli att plinga i telefon när jag försöker sova! Mitt på dan! Ehum. Njäe, men det hade varit trevligt om man hade kunnat stänga ute alla störande ljud på ett smidigt sätt. Ska försöka komma ihåg att skaffa mig ett par öronproppar nästa gång jag är på apoteket. För jag är så evinnerligt trött på att vakna på förmiddagen av att två riksbyggengubbar står och skriker precis nedanför mitt sovrumsfönster.
Men för att återgå till det jag skulle skriva om: micke. Det stör mig att han försvann utan att på något sätt ha kommenterat det jag sa igår. Nog för att jag kanske egentligen är lättad över att han inget sa så stör det mig. Hela poängen med mitt lilla tal var ju att han skulle inse hur rätt jag hade och ändra sig! För fan, det är så himla drygt när folk inte gör precis som man själv tycker att dom ska. Karlskrälle! Det är så sjukt irriterande att det han tycker är bäst är precis tvärtemot vad jag tycker.

Men ha! Han tycker fortfarande om mig iaf - det är rätt otroligt. Även om han kanska bara tycker om mig så mycket som man i allmänhet gillar...nåt man inte ogillar. Och han sa till och med vid ett tillfälle i söndags att jag är underbar. Men dammit to hell, gubbjävel, kom och ta mig då!