jag tyar inte...

Argh. Hela ryggen är full med soleksem för jag kan inte låta bli att klia. Tydligen ska dom kunna föröka sig på det sättet. Ser fram emot lite svalare väder nästa vecka så man inte på samma sätt känner att man slösat bort fina solchanser på att ha soleksem. Och kanske att dom kan få för sig att klia lite mindre också.

Annars känns det mest bara usch & pi just nu. Har verkligen ingen lust att tillbringa hela lördagen med att åka tåg. Vill sitta här på orust och oroa mig för mor och far som åker iväg för att åka transibiriska järnvägen i ett par veckor och allmänt tycka synd om mig själv. Passa på att gråta ordentligt för att micke är borta och förlorad. Att det kan göra så ont fortfarande och igen är helt sjukt. Han fattas mig. Hela tiden. Jag får liksom inte in i skallen att jag aldrig mer får träffa honom. Aldrig mer höra hans röst. Hans skratt. Hans birger-imitation... Jävlar, vad livet är orättvist!