livin' on a prayer

Åh, nostalgitripp deluxe. Denna veckas nedräkningslista på vh1 avverkar one hit wonders och den ena trevliga låten efter den andra spelas och minnen flashar förbi. Som när dom spelade omc's how bizarre - då satt jag i kias soffa igen och gick på högstadiet och var kär i peter andré igen;) Det var ju på den tiden då jag hade lite kompisar och nästan till och med ett litet liv... Tubthumping och brimful of asha påminner om mitt myckna datorsittande och gamla nätförälskelser. Haha. Åh, och nu spelas what's up med 4 non blondes och jag är 12 år och dansar tryckare med min väldigt nya(vi talar minuter här) pojkvän jonas på örndisco i folkets hus i varberg. Det var hans favoritlåt just då så han önskade den speciellt... Vi var tillsammans i hela åtta dagar och träffades en gång. Eller två om man räknar med mitt och annas födelsedagsparty där han gjorde slut - eller om jag hann före?:P Redan där insåg jag att jag aldrig skulle komma att klara av att ha ett normalt förhållande, för ångesten skulle alltid komma ivägen. Att jag var konstig och annorlunda och att det var nåt fel på mig. För jag låg verkligen hela den där natten efter att vi blivit tillsammans och plågades av ångest över det hela. Helt sjukt.

För övrigt mår jag idag helt okej. Det gjorde verkligen susen att börja med en halv tablett igen för att "mildra övergången" till medicinfrihet. Kunde jag nu bara sluta vara så enkelspårig så skulle allt vara prima ballerina.