mediciner och bortaresan

Vet ni vad? Det känns lite som ett genialiskt drag att sluta med fluoxetin, för så bra som jag mådde i söndags/måndags vet jag inte om jag någonsin gjort tidigare. Kan ju annars ibland drabbas av närmast euforiskt bra mående kortare stunder, men det här höll i sig länge och kändes som att vara mer normalt. Känner fortfarande att det är helt okej ställt med mig, vad gäller depressionsbiten iaf. Att jag inte testat detta tidigare?! Det blev så att jag började fundera på att inte trappa ner paroxetinet alls utan köra på så här ett tag, men kom till slut fram till att det nog var klokast att följa doktorns plan. Är för övrigt på det stora hela väldigt sugen på att prova att inte äta nån medicin alls framöver. Jag skulle antagligen må överjävligt i åtminstone ett halvår framöver, men eftersom jag nu börjat misstänka att det snarare skulle bero på utsättningen av medicinen snarare än att sjukdomen kommit tillbaka - som min läkare trodde - så kunde det ju vara värt ett försök. För helst av allt vill jag ju klara mig helt utan mediciner, för jag kan inte låta bli att vara orolig över de effekter dessa preparat kan ha på kroppen och hjärnan långsiktigt, för det är det ju egentligen ingen som vet i dagsläget. Dessutom är det ju bara att sätta in en ny medicin om jag känner att situationen blir ohållbar igen. Får ta ett allvarligt snack med min läkare om detta nu i veckan när jag ska träffa honom. Att sen det jag läst om den nya medicinen som är mest aktuell inte känns som nåt jag vill uppleva gör inte saken bättre. Och ja, jag vet att alla reagerar helt olika, men att må bra i huvudet men att tappa alla känslor - som många beskrivit - är inget jag vill vara med om. Visst, det skulle kunna göra det möjligt för mig att leva ett relativt normalt liv med arbete osv, men att inte kunna gråta osv känns för mig väldigt negativt. Inte för att jag tycker att det är så värst kul att gråta, men jag gråter hellre ett par gånger i veckan än att inte kunna göra det alls. Jag vill kunna leva _och_ känna, inte antingen eller.
Utan tvekan att det skulle gå snabbare för mig att komma tillbaka till ett produktivt liv med medicinen, men jag vet inte om jag tycker att det är mer värt än att "slösa" ytterligare ett halvår eller ett år av mitt liv på att försöka komma tillbaka helt medicinfri. Observera att det ingenstans handlar om att jag inte vill komma tillbaka till arbetslivet istället för att leva på er andra som minsann måste jobba, för det är inte ett dugg kul att leva på knappt 8000kr/mån och jag vill verkligen ha ett jobb jag klarar av, utan att det bara handlar om två olika alternativ med olika lång väg till slutmålet. Och att jag inte vet vilken som egentligen är vettigast på lång sikt. För det här känns som ett ganska unikt tillfälle att kunna börja om från början och bygga en grund från botten baserad på mina verkliga förutsättningar och inte dom som skapas av en medicin.

Jag tror fullt och fast på att en del människor behöver en antidepressiv medicin livet ut för att kunna fungera normalt, precis som att en diabetiker behöver insulin - men det hindrar mig inte från att helst av allt vilja slippa det och att istället klara av livet med hjälp av andra saker som t ex en duktig psykolog kan ge mig. I mina ögon är det värt ett försök, risken är väl att det inte är genomförbart enligt försäkringskassan osv och att jag "tvingas" äta medicin istället för att klara ekonomin. För jag har snart redan varit sjukskriven i 7 månader och att om redan 5 månader få min sjukersättning sänkt funkar inte. Så fort kommer jag antagligen inte bli tillräckligt bra för att kunna ställa mig till arbetsmarknades förfogande igen. Utan medicin. Så jag vet inte, min plan är väl alldeles för orealistisk för att få testas i dagens samhälle.


Fast det var ju egentligen inte det här jag skulle skriva om utan resan till öland/simrishamn. Nu orkar jag inte bli särskilt långrandig om det, det räcker med att säga att det var en trevlig resa. Vi bodde fint, 100m från vattnet, i äleklinta, 15km norr om borgholm, vi såg både långe jan och långe erik, åt gott (ven om skamligt många ställen redan stängt för säsongen!) och bara tog det lugnt. Dock vet jag inte om det är ett ställe jag känner nåt större behov av att besöka igen. Det skulle väl isf vara för att få rida på kamelerna som gick precis i närheten av där vi bodde;) Att jag tvingades se en svart snok slingra sig över en gångväg inte långt framför fötterna höjde inte ölands anseende i mina ögon. Ormar får gärna finnas, men inte visa sig i närheten av mig. Så är det.
Simrishamn var däremot lika trevlig som vanligt. På fredagen tog vi en biltur(som omväxling mot dom andra så bilfria dagarna*s*) längs kusten och ner till ystad. Alltså allvarligt, brantevik är ju hur mysigt som helst, så nån kan väl skänka mig ett par miljoner så jag kan köpa ett sånt där litet vinkelhus i sten där. I ystad gjorde vi ett par fnd i en affär som reade med 50% för att göra plats för vinterns sortiment. Blev en ljuslykta och en ljusstake i svart smide. Passar ypperligt in med min övriga dekor där hemma. Om jag nu bara hittar nånstans att göra plats för dom.. Jag är ju lite sådär att om något jag vill ha är på rea så bara måste jag köpa, oavsett om det är nåt jag behöver eller inte. Hrm. Fast det blir nog bra, då behöver jag inte köpa fler blommor att ha i mina fönster istället. För dom har jag ju bara ihjäl titt som tätt ändå.

Haha, fast det bästa var väl att vi såg ulf lundell på macken i kivik på vägen hem. Han såg precis sådär svår ut som han verkar. Och naturligtvis kör han en trailblazer, som nog inte direkt är det mest miljövänliga man kan äga, samt var iförd en grön jacka som liknar en sån som engelska godsägare brukar strutta runt i, typ. Eller ja, vet inte om godsägare är rätt ord men det får duga.

På vägen hem stannade vi även i varberg och jag lyckades få till att både äta på stanton's till lunch och köpa med rostbiff och potatissallad hem. Det hör ju inte direkt till vanligheterna. Fast jag mådde rätt illa på kvällen igår efter den där pizzan så jag vet inte om det kommer bli så många fler besök på det där stället.
Och naturligtvis kunde jag inte låta bli att hålla utkik efter micke hela tiden vi var i vbg. Jösses, liksom. Fast sen kom jag på att han nog var på dejt i danmark denna helgen. Dödsmetallbanddejt alltså, ingen vanlig. För det det hade jag nog inte pallat med att få veta;) Tror dom var imponerade av nåt fotografiskt han gjort så antaligen blir det väl nån form av samarbete där*s*.


För övrigt är det idag ett år sen mormor gick bort. Å ena sidan kan jag inte förstå att det redan gått ett år, samtidigt som jag å andra sidan inte kan förstå att det bara gått ett år. Konstigt, det där. Fast jag kan fortfarande ibland vara lite på väg att fråga mama om hon pratat med mormor nåt på sistone. Inte på samma sätt som det var i början, men det är ändå en fråga som ibland dyker upp i mitt huvud. Nåväl, jag hoppas att hon och morfar har det bra där dom är nu. Vart det nu än kan vara...